Tvärtom blev det tydligt att det gemensamma arbetet med stadsvisionsarbetet inför år 2030 fortskrider i god anda och att målen hos de olika partierna i stora drag överensstämmer. Däremot varierar vägarna till målen och framgång en hel del, inte minst när det gäller vinster i välfärden.
Engagemanget för viktiga kommunala inslag som Lasarettet i Motala, underlättande av företagande och kommunens attraktionskraft var genomgående. Sakfrågor som kommunens köp av Folkets park, simhall eller bandyhall, hanteringen av kvarteret Linden och vad som ska göras i Varamon skapade en del splittring, men det hettade aldrig till ordentligt mellan parterna.
Inte minst därför är det relevant att reflektera kring hur de olika involverade politikerna skötte sig i debatten. Det vore fel att säga någonting annat än att det socialdemokratiska kommunalrådet Camilla Egberth lyckades bäst både med att ta för sig av talartiden och att utnyttja den väl. Hon trivdes med situationen, tog plats och dominerade debatten. Betyget dras ner en aning av för högt tempo med för mycket att säga, men likväl var framträdandet dagens starkaste.
Övriga styrande kvinnor i Solidariskt Motala gjorde ett betydligt blekare intryck och försvann nästan helt i skuggan av Egberth. Uppgiften var otacksam, men Miljöpartiets Agneta Niklasson med fokus på miljön och Vänsterpartiets Kerstin Lundberg med fokus på riksfrågor nådde aldrig fram i debatten i någon större omfattning. Det krävs mycket mer om dessa små partier ska kunna växa utifrån enskilda individers kraft. Viljan finns, men det syntes inte.
Den mansdominerade Alliansens företrädare gav över lag ett sammanhållet och återhållsamt engagerat intryck, men fick aldrig upp ångan på allvar. Moderaternas Caroline Unéus lyfte fram folkhälsofrågor, Centerpartiets Jan Arvidsson ville ha fiber ilagt i landsbygdens tomma bredbandsrör, Kristdemokraternas Jan Gyllenhammar pratade engagerat om småföretagande och Folkpartiets Kjell Fransson fokuserade tydligt på effektiv användning av skattepengar. Det var lite spretigt sett till budskapen, men fortfarande framgick det tydligt att det är en samspelt allians som går till val för att gemensamt ta tillbaka makten.
Om nu Camilla Egberth var en tydlig vinnare i debatten var Sverigedemokraternas företrädare Joakim Pripp en lika tydlig förlorare. Han tog aldrig för sig och när han väl tilldelades ordet var det endast engagemanget för Varamon som nådde fram till mottagarna. Det som fick ögonbrynen att höjas var det EU-fientliga partiets vilja att använda EU-pengar för att få fart på Motala. Det är förvisso pragmatiskt, men framstår som idéfattigt.
Av debatten framgick det att det inte kommer att bli några stora omvälvningar, oavsett vilken majoritet Motala får efter valet den 14 september. Det finns en grundtrygghet och ett huvudspår att följa, vilket ger bra förutsättningar för den som får makten att finjustera riktningen en aning åt det håll som önskas.