När Max von Sydow 1957 spelade schack med döden i "?Det sjunde inseglet" var medellivslängden i Sverige runt 71 år för män och knappt 75 år för kvinnor. I dag är den runt 80 för män och knappt 84 för kvinnor. Under de senaste 200 åren har livslängden ökat med tolv procent per generation.
Samtidigt som det är stora delsegrar ? tack vare medicinska framsteg och hygglig tillgång till mat knuffar vi ut såväl hästar som löpare från brädet ? betyder det inte att vi någonsin kommer att vinna eller ens nå remi. Lite skämtsamt brukar det beskrivas som att dödligheten bland befolkningen fortfarande är hundra procent. En dag blir vi alla schack matt.
Frågan är vilken dag och vem som ska bestämma när vi får slänga in handduken.
I samband med allhelgonahelgen avslutade Sveriges Radio den tvådelade dokumentärserien "?Sista resan",? om assisterat självmord?. Lyssnarna fick följa ett par, där båda led av allvarliga muskelsjukdomar, som bestämt sig för att själva avsluta sina liv på en dödshjälpklinik. Eftersom dödshjälp inte är tillåtet i Sverige skedde det i Schweiz och paret fick bekosta behandlingen själva. Dessutom blev mannens assistenter, som han var beroende av dygnet runt, uppsagda från sina arbeten när det framkom att de skulle följa med honom till kliniken.
Det sänder ut väldigt tydliga signaler. Oavsett livssituation och individuella önskemål accepterar vi inte att någon väljer döden. Att leva är ett självändamål, även om den sista livsgnistan har slocknat.
Inställningen är på många sätt logisk. Idealet i sagan har alltid varit odödlighet och döden är en av få saker vi inte kan kontrollera.
Troligtvis är det därför allt fler har börjat planera sina begravningar. Kan vi inte bestämma när och hur vi ska dö, vill vi åtminstone bestämma var och hur vi ska begravas.
I SVT:s reportageserie "?Döden, döden, döden"?, som har premiär på onsdag, visas hur en cancersjuk kvinna väljer blommor och kista till ceremonin. Samtidigt som det är smärtsamt att se finns det en fridfull acceptans över scenen, som påminner om inställningen hos cancersjuke Kristian Gidlund, som skrev den uppmärksammade bloggen "?I kroppen min"?. Båda dog unga och båda kunde prata om döden eftersom de behandlade den som en naturlig del av livet.
Den inställningen bör vi andra ta efter. Dels för att bättre kunna hantera dödsfall i vår närhet, dels för att det är nödvändigt om vi ska kunna resonera kring de riktigt komplicerade frågorna.
Dödshjälp är ett svårt etiskt dilemma, både för samhället och för läkarkåren. Inte minst för att staten ska vara på vår sida av schackbrädet ? inte på dödens. Just därför måste vi våga närma oss frågan: Kan det finnas situationer när man ska få ställa sig själv i schack matt?