Ska det verkligen vara nödvändigt att flytta från landsbygden bara för att pendeltåget numera svischar förbi i hög fart utan att fundera på att stanna?
Det är oftast ett aktivt val att bosätta sig utanför en tätort. Landsbygden för med sig mycket gott i form av lägre tempo, större ytor, lägre huspriser, närhet till naturen och en bättre livskvalitet. Landsbygden för samtidigt med sig nackdelar i form av avstånd till samhällets service, resekostnader, pollen och fler insekter. Allt detta är de flesta medvetna om.
Tack vare att kollektivtrafik finns på delar av landsbygden finns möjlighet även för personer som inte har tillgång till bil att kunna bosätta sig där. Eller, det har åtminstone funnits en möjlighet som allt mer naggas i kanten.
Ett högaktuellt exempel är sträckan mellan Skänninge och Motala, viktiga riksväg 32. Där läggs busslinje 660 ned under juni månad och de boende som inte kan transportera sig med bil isoleras. Det gäller barn och unga i skolåldern, såväl som vuxna och äldre som även som pensionärer har haft möjlighet att bo kvar.
När detta problem diskuteras med ansvariga politiker och tjänstemän finns skrämmande tendenser till en ”skyll dig själv”-mentalitet som indirekt säger att det bara är att flytta in till stan om livet inte fungerar längre. Den som har bosatt sig på landsbygden ska uppenbarligen finna sig i drastiska försämringar av det här slaget. I stället ska alla tränga ihop sig i tätorter som får allt mer problem i samma takt. Det håller inte.
Det är i första hand en politisk fråga om vi på allvar vill ha en levande landsbygd. Motalas styrande rödgröna partier verkar inte vara beredda att ställa sig bakom tankesättet. Det kanske mest slående är att Miljöpartiet förefaller stå bakom besluten och bidrar till ett förstärkt bilberoende.
Men, ännu finns chans att göra bot och bättring både på kort och lång sikt. Det mest konkreta är att införa anropsstyrd trafik även utanför tätorterna och på så sätt åtminstone lindra de negativa effekterna.
Just nu pågår också detaljerad planering kring länstransportplanen för perioden 2014-2025. I den utökas medlen för förstärkning av kollektivtrafiken avsevärt till 110 miljoner kronor. Det förutsätter dock att medfinansiering finns från kommunalt håll och att även utföraren Östgötatrafiken så att säga är med på tåget.
Här har Motala och Mjölby kommuner en chans att ta en drivande roll. Vägen mellan kommunernas centralorter innehåller enormt mycket mer än bara ett dubbelt järnvägsspår med pendeltåg. Det är ett måste att ta vara på landsbygden innan det är för sent.