Äganderätten är central i den svenska historieskrivningen: Från 1840-talets bönder i Karl-Oskars och Kristinas plågade bygder, till dagens politiska debatt om fastighetsskatten. Att kunna förvärva och förädla en fastighet är nära sammanflätat med svenskens identitet.
Vårt skattetryck motsvarar 43 procent av bruttonationalprodukten. Det höga skattetrycket hade inte varit möjligt om befolkningen inte haft tillit till staten, landstinget och kommunen. Vi lever i ett land i vilket myndigheterna respekterar äganderätten och agerar förutsägbart.
Samtidigt ger plan- och bygglagen, PBL, kommunerna möjlighet att besluta att enskilda medborgare ska betala för nya vägar. I praktiken kan fastighetsägarna i ett före detta fritidshusområde faktureras, när kommunen bestämmer sig för att till exempel asfaltera. Beslutet gäller fastighetsägarna inom detaljplanen och ger ett begränsat inflytande åt individen.
Det är statens ansvar att bygga och underhålla avgörande infrastruktur. Såväl riksvägar som länsvägar är en del av den statliga infrastrukturpolitiken. Däremot ligger mindre lokala vägar ofta under kommunalt ansvar. Och i kombination med att kommunerna brottas med vardagliga utmaningar i den generella välfärden, ökar kreativiteten i sätten att bekosta infrastrukturen.
Kommunernas tillämpning av så kallade gatukostnader är ett växande problem: Dels eftersom olika kommuner agerar på olika sätt, dels eftersom den slumpvisa tillämpningen får betydande konsekvenser för enskilda skattebetalare.
När Centrum för Rättvisa, som är specialiserade på fall när medborgare kommer i kläm mot myndigheter, i förra veckan höll ett seminarium om gatukostnader, deltog en fastighetsägare i Partille, som kämpar för att slippa betala 700 000 kronor i gatukostnader.
Det aktuella fallet rör byggnationen av ett villaområde och kommunen anser att man kompenserar fastighetsägaren med byggrätter och försäljningsmöjligheter. Men frågan är bredare än processen i Partille. Under perioden 2007-2011 tog tre kommuner ut gatukostnader som översteg 250 000 kronor för enskilda fastighetsägare ? och i tolv kommuner översteg de 100 000 kronor.
Storstadsnära kommuner som expanderar i tidigare sommarstugeområden är överrepresenterade. Däremot sker mindre kostnadsuttag i hela landet: Falun, Skövde, Jönköping och Halmstad är några av nästan 40 kommuner som har haft gatukostnadsärenden sedan 2007.
Om kommunerna ska finansiera sin infrastruktur via skattsedeln, eller om fastighetsägare som gynnas av kommunens expansion genom ökade fastighetsvärden ska bekosta infrastrukturen, är i grunden en politisk tolkning av rättvisebegreppet.
Oavsett på vilken sida den politiska ståndpunkten landar är det lätt att se behovet av en mindre slumpmässig tillämpning av plan- och bygglagen.