Det är det som är problemet.
Ungdomar som sätter hundratals bilar i brand, krossar ännu fler glasrutor och vandaliserar skolor, förskolor, butiker, restauranger och garage – för att sedan toppa med att kasta sten på polisen och hindra brandkåren från att släcka bränderna – uppstår inte ur tomma intet. Det är ketchupeffekten som exploderar när underprivilegierade människor, efter flera års undertryckt frustration, får utlopp för en inneboende ilska som länge har bubblat under ytan.
Både i Sverige och utomlands, i dag och historiskt, har upploppen startat i områden där arbetslösheten är hög och medelinkomsten låg. Huvudproblemet är dock inte hur mycket pengar ungdomarna har att spendera i dag, utan vilka möjligheter de har att påverka hur livet ska gestalta sig i morgon.
För den som ser ljust på framtiden, och har mycket att förlora, kastar inte sten på polisen. Det är en handling från en person, som står inmålad i ett hörn, och inte har en aning om hur han ska komma därifrån. Här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt, för medan man fördömer handlingarna måste man ha förståelse för känslorna. De slocknar inte bara för att brandkåren har gjort täta visiter i närområdet.
Det enda sättet att släcka frustrationens låga är att erbjuda alla ungdomar – oavsett om de bor i utsatta förorter, bortglömda bruksorter eller privilegierade villaområden – en chans till en likvärdig framtid, inte minst genom att se över hur man ska kunna minska boendesegregationen. På lång sikt betyder det att alla bostadsområden bör bestå av så väl hyresrätter som bostadsrätter, villor som flerfamiljshus. På kort sikt handlar det om att inte låsa in ungdomarna i den egna förorten, utan skapa gemensamma mötesplatser, och se till så att alla skolor, oavsett geografiskt läge, är bra skolor med höga ambitioner.
Det finns givetvis ingenting positivt att säga om upploppen. Människor skadades och egendom för många miljoner kronor förstördes. Det är skönt att de verkar vara över, men ingen ska inbilla sig att det är läge att luta sig tillbaka och låtsas att allt är frid och fröjd, bara för att bränderna är släckta och glasrutorna ersatta. Våra storstäder har precis samma underliggande problem i dag som när stenarna ven som värst. Skillnaden är att brandkårsutryckningarna är över och att det långsiktiga arbetet kan börja på allvar.