I ”Det glömda landet”, där smurfarna bor, har alla varsin egenskap. Glasögonsmurfen är smart, Buttersmurfen gnällig, Sprattsmurfen rolig och Smurfan är tjej.
Det sista säger betydligt mer om smurfbyn än om Smurfan. I samhällen där mannen är normen förvandlas lätt ordet tjej – det kvinnliga – om inte till en egenskap, så i alla fall till något som poängteras. Ibland klassas kvinnligheten till och med som så relevant att det överskuggar allt annat.
Just nu pågår exempelvis, enligt flera referenter, ”dam-EM”, vilket borde betyda europamästerskap i brädspelet dam. Nu vet majoriteten att det syftar till fotbolls-EM för damer och det kan tyckas petigt att reagera över en simpel förkortning. Samtidigt skulle det aldrig falla någon in att kalla fotbolls-EM för herrar för ”herr-EM”.
Beteendet gäller inte bara i sportens värld. Polisen som för cirka två veckor sedan fångades på film när hon, med hjälp av sin hund, slog ner en berusad man med batong, beskrevs av flera medier som ”den kvinnliga polisen”. Det är i sig en korrekt beskrivning men problemet i sammanhanget är inte att en kvinna slår ner en man, utan att en företrädare för Polisen – den svenska myndigheten med våldsmonopol – överreagerar och slår ner en tämligen försvarslös medborgare.
Det är polisen kontra den kvinnliga polisen. Fotbolls-EM kontra dam-EM. Fotboll kontra damfotboll. Och, ibland, norm kontra förminskning, medierapportering kontra medieskugga.
För skildringar handlar inte bara om prefix. Lika viktigt är hur man beskriver människor, vad man säger och kanske framför allt vad man inte säger.
Dagens läroböcker i historia och litteraturhistoria har en tendens att sålla bort kvinnor i högre utsträckning än män. På så sätt suddar man, medvetet eller omedvetet, ut dem ur historien, vilket är ett effektivt sätt att förminska en människa.
Samma sak gjorde flera brittiska tidningar, bland annat The Times, tidigare i somras när de efter Andy Murrays Wimbledonseger skrev”Murray sätter stopp för 77 års väntan på brittisk seger”. Storbritannien hade dock vunnit Wimbledon fyra gånger sedan 1936, om man anser att kvinnliga tennisspelare kan ta hem en ”brittisk seger.”
När vi talar om problem i dagens medieklimat är det således inte bara hatet i de sociala medierna och glåporden i artikelkommentarerna vi bör fokusera på (även om det är nog så allvarligt). Lika viktigt är att etablerade medier föregår med gott exempel och visar att de inte tycker att det är konstigt eller avvikande när kvinnor spelar fotboll eller studerar vid Polishögskolan.
I det medieklimatet kan förhoppningsvis kvinnliga tyngdlyftareslippa kallas för ”miniputtar”, mitt under pågående London-OS. Och Smurfan kan förvandlas till Tyngdlyftarsmurfen.