Aktivitetsersättning är vår tids namn på tidsbegränsad förtidspension för unga människor. Ironiskt nog ljuder den positiva klangen falskt, när allt fler ansökningar motiveras med psykisk ohälsa. Av en ny OECD-rapport, Mental Health and Work: Sweden, framgår att antalet unga vuxna som inte klarar av att arbeta på grund av psykiska besvär har fyrdubblats sedan början av 00-talet.
Det är ingen nyhet att unga vuxna i marginalen är en riskgrupp vad gäller psykisk ohälsa. Problemet återkommer på Europanivå, med sådan frekvens att benämningen NEET eller ”Not in Education, Employment or Training” har etablerats. Det handlar alltså om unga människor som i värsta fall inte ens är kända av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De hamnar ofta i negativa livsmönster med social och mental isolering som konsekvens. Om dessa människor alls har kontakt med myndigheter så är det ingen vågad gissning att många tillhör den växande grupp som alltså mår så dåligt att arbetsförmåga anses saknas helt eller delvis. OECD-rapporten bekräftar att arbetslöshet och bristande utbildning är riskfaktorer för både psykisk ohälsa och förtida pension.
En berättigad fråga är hur det kunnat gå så långt. OECD pekar på betydelsen av underdimensionerad skolhälsovård. Antalet skolsköterskor, skolläkare och skolpsykologer bedöms som uppseendeväckande lågt på svenska skolor, vilket leder till mycket långa väntetider för elever som behöver hjälp. Uppmaningen till svenska kommuner är alltså att lägga mer resurser på den förebyggande verksamhet som skolhälsovården ska vara.
Åtgärder måste sättas in utifrån ett förebyggande tänkande, och det är här skolhälsovården gör skillnad. I synnerhet skolsköterskor har en unik position med sin tystnadsplikt, och ett omvårdnadsperspektiv snarare än lärarkårens kravfokus. ”Syster” har kort sagt en unik kompetens som inte ska underskattas, varken ur ett individ- eller ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Att snåla på elevhälsovård är ett enkelt sätt att hyfsa till budgeten eftersom effekterna knappt märks på kort sikt. De barn som behöver stöd av ”skolsyster” och kuratorn är sällan de som kan göra sin röst hörd och ställa krav. Men att skära i skolhälsan innebär inte bara lidande för enskilda elever utan också att man skjuter upp ett samhällsekonomiskt problem. Genom att inte jobba förebyggande med barn i formbar ålder ser man samtidigt till att göra problemen allt mer komplicerade.
Att ignorera psykisk ohälsa in i det längsta, i stället för att jobba förebyggande, är kort sagt ett svek mot alla dem som kommit att kallas Generation NEET.