Vem flyttar till ett område med hög arbetslöshet, dåliga skolresultat och bristande offentlig service? Det enkla svaret i den tidigare LO-utredaren Jan Edlings rapport "Förorterna som Moder Svea glömde – en dokumentation av en obefintlig integrationspolitik", är den som inte har råd att bo någon annanstans.
Miljonprogrammen är Sveriges mest utskällda bostadsområden. Även om invånarnas stolthet över den egna stadsdelen för det mesta är stor, råder politisk konsensus om att utmaningarna är många.
För det första är stadsplaneringen ifrågasatt.
Huskroppar i raka linjer med gårdar i mitten antar ofta formen av ointagliga fort. Ödsliga cykelvägar förbinder olika delar av bostadsområdet, som i sin tur ligger utslängt längs motorvägen. Många förorter är den heterogena kvartersstadens raka motsats. Själva poängen med de tidiga miljonprogrammen var att kvinnorna och barnen inte behövde lämna närområdet, när mannen åkt till staden för sitt dagliga värv.
För det andra byggdes för många lägenheter i samma storlek.
Merparten av lägenheterna i miljonprogrammen är tvåor och treor, anpassade efter familjen med 1,6 barn och husvagnen parkerad nedanför loftgången. De som i dag behöver ett billigt boende är framför allt unga singlar och ekonomiskt utsatta familjer med många barn.
För det tredje är områdena sett till boendeform alldeles för homogena.
Precis som utförsäljningen av hyresrätter i centrala lägen har påskyndat innerstadens och närförortens gentrifiering, bidrar mängden hyresrätter i miljonprogrammen till att människor med goda inkomster flyttar därifrån. "Broken Window Theory" – som togs fram i USA på 1980-talet, och något förenklat går ut på nolltolerans mot brott i urbana miljöer – går att applicera även i Sverige. Ägande i sig håller skadegörelse och gängbildning borta.
Jan Edlings framtidsprognos är dyster. I de 38 undersökta förorterna är det sociala läget så prekärt att det går att tala om parallellsamhällen. I Herrgården i Malmö har mer än 95 procent av befolkningen utländsk bakgrund. I totalt 18 av 38 områden är andelen vuxna som varken jobbar eller studerar över 50 procent. Tilltron till demokratin är därefter. Det genomsnittliga valdeltagandet är drygt 20 procentenheter lägre än för riket i stort.
Ingen är predestinerad till utanförskap. Däremot finns det miljöer som fostrar kriminella och för många miljonprogram är sådana. Enskilda framgångshistorier kan utgöra inspirationskälllor, men förändrar inte faktum. Kombinationen av isolerade och trångbodda boenden, högre befolkningstillväxt än övriga samhället, utbredd sysselsättningsbrist och en offentlig samhällsservice på reträtt, utgör den optimala grogrunden för territoriell gängverksamhet och politisk radikalisering.
Edling menar att Moder Svea har glömt sina förorter. En mer cynisk tolkning är att de mest utsatta miljonprogrammen har blivit en social dumpningsplats för människor som inte efterfrågas på den ordinarie arbetsmarknaden.