Det blev precis som opinionsmätningarna pekat på: borgerlig seger i det norska stortingsvalet. Strax efter klockan elva på måndagskvällen erkände Arbeiderpartiets partiledare, statsminister Jens Stoltenberg, sig besegrad.
För Höyre, och partiledaren Erna Solberg som nu kommer att bilda regering, blev valet en rejäl framgång. Även om Arbeiderpartiet med god marginal fortsätter att vara det största partiet gick Höyre fram knappt 10 procentenheter till cirka 27 procent, inte minst på bekostnad av högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FRP).
Under valrörelsen har Höyre, delvis inspirerat av Sverige, argumenterat för införandet av friskolor och valfrihetsreformer i vården som ett sätt att möta en tilltagande kritik mot hur välfärden organiseras.
Men innan det blir möjligt att genomföra politiken återstår allt annat än konfliktfria regeringsförhandlingar. Det är nämligen långt ifrån säkert vilka partier som kommer att ingå i regeringen. Solberg har gjort klart att hon helst ser en majoritetsregering med alla fyra borgerliga partier.
Även om liberala Venstres och Kristelig Folkepartis ledare båda lovat att stödja en regering med FRP, finns det i dessa partier en utbredd kritik mot FRP:s invandringspolitik, och det är långt ifrån säkert att de vill sitta i samma regering som högerpopulisterna. Så resultatet kan lika gärna bli en minoritetsregering med bara Höyre eller Höyre tillsammans med FRP.
Spänningarna gäller även den ekonomiska politiken. FRP är en blandning av marknadsliberalism, som övriga borgerliga partier kan ta till sig, främlingsfientlighet och ekonomisk populism. Det senare yttrar sig bland annat i att partiet aldrig accepterat den så kallade handlingsregeln, som reglerar hur pengarna i oljefonden får användas, och i stället krävt att mer av oljepengarna ska användas här och nu.
Att förändra handlingsregeln är otänkbart för övriga partier, samtidigt som FRP som näst största parti på den borgerliga sidan måste få något i regeringsförhandlingarna. Det öppnar för att Höyre kommer att gå FRP till mötes vad gäller invandringen, inte minst eftersom även Höyre gick till val på en mer restriktiv invandringspolitik.
När Fremskrittspartiet kan bli det första högerpopulistiska partiet i Norden som tar plats i en regering är det lätt att känna tacksamhet över att svensk borgerlighet i stället för att anpassa sig till Sverigedemokraternas agenda i invandringsfrågan, gått i motsatt riktning och stått upp för en liberal invandringspolitik genom uppgörelsen med Miljöpartiet. Men det är samtidig en påminnelse om vikten av att vårda samarbetet över blockgränsen.
För bakom de borgerligas omfamnande av FRP ligger ytterst rent maktpolitiska överväganden – utan högerpopulisternas stöd stöd hade det inte blivit något maktskifte.