Ryktet säger att Tiger Woods fick sin första golfklubba när han var drygt ett halvår. Medan hans jämnåriga koncentrerade sig på bitringar ska han ha beskådat hur fadern svingade i garaget och från två års ålder tränade han regelbundet på golfbanan. I dag är han världens bästa golfspelare och världens rikaste idrottsman, och han är långt ifrån ensam om att ha nått ära och förmögenhet på idrottsarenan. Inte konstigt att föräldrar och tränare känner vittring när ett barn visar tecken på att vara en talang utöver det vanliga.
Men de som blir proffs, blir inte det för att mamma eller pappa vill. Det är den inre drivkraften som tar dig till toppen.
Orden kommer från den före detta fotbollsmålvakten Magnus Hedman, som är aktuell med boken /Låt ditt barn vinna/– en bok om att många föräldrar sätter alltför stor press på sina idrottande barn. I radioprogrammet Studio Ett droppar han one-liners som ”Toppar du ett lag under en match är det på bekostnad av individen” samt att man ska stärka den barnet är, snarare än det barnet gör (SR, 3/10).
I en tid när elitsatsningar kryper allt längre ner i åldrarna, hyllmetrar med värdegrundsplaner till trots, är Hedmans ord väl värda att begrunda. Som en extra krydda kan tilläggas att ingenting tyder på att tidig specialisering är ett vinnande koncept. Av 200 elitidrottare svarar 75 procent att de inte elitsatsade före tonåren och enligt Karin Redelius, forskare vid GIH, är det en fördel att hålla på med flera idrotter som barn, eftersom det ger allsidig träning (Aktuellt, 7/10).
Dessutom förväxlas ofta talang med fysisk mognad, vilket betyder att en tidig utsortering inte bara är inhuman mot de barn som väljs bort, utan även kan fungera kontraproduktivt. Man riskerar att missa talanger som just nu ligger efter träningskompisarna, vilket inte sällan beror på att de är födda sent på året. Detta bekräftas av SCB:s siffror, som visar att det finns ett klart samband mellan framgångar på idrottsplanen och när på året man är född — trots att boll- och tekniktalanger rimligtvis borde vara jämnt spridda över året.
Det betyder inte att unga atleter som ligger i framkant inte ska få utvecklas i sin egen takt. Men träningen måste vara frivillig och det får inte ske på bekostnad av bredden, som är en förutsättning för eliten. Vidare behöver idrottsföreningarna stöd för att orka säga ifrån om föräldrar drillar barnen för hårt — bland annat genom riktlinjer för när lag får toppas och eventuell utsortering inledas. Dessutom bör specialidrottsförbunden tona ner resultaten och själva föregå med gott exempel genom att överväga vid vilken ålder uttagningar till distriktslag och elitläger bör starta.
Eller som Magnus Hedman säger: Vi får inte glömma bort människan.