Det var ett av de mest emotsedda talen i den brittiske premiärministern David Camerons politiska karriär. I fredags skulle han ha åkt till Amsterdam för ett möte med sin holländske kollega Mark Rutte, och i samband med detta hålla ett tal där han skulle ta tag i den känsliga frågan om britternas förhållande till EU. Men gisslandramat i Algeriet kom emellan: mötet ställdes in och talet sköts upp.
Därmed kvarstår många frågetecken kring hur Cameron vill tackla Storbritanniens förhållande till EU. Det senaste året har opinionen vuxit sig allt starkare för en folkomröstning om ifall landet ska vara kvar i unionen eller inte. Cameron har varit emot en sådan folkomröstning, men vill gärna omförhandla förhållandet till EU och föra tillbaka befogenheter till Westminster.
I Sverige har vi ingen debatt om vårt medlemskap i unionen på det sätt som man nu har i Storbritannien. Men även vi måste diskutera hur vi ska förhålla oss till en union som förändras i grunden: Vad är det vi vill med EU? Hur bör framtidens EU styras? Hur ska förhållandet mellan medlemsländer och union se ut?
När allt fler EU-länder inför euron som valuta kommer Sveriges och Storbritanniens förhållande till EU att förändras. Vi kommer att bli undantagen som inte deltar i EU-projektets kärna. Ett svenskt införande av euron är sannolikt uteslutet under detta årtionde, inte bara på grund av folkopinionen, utan också eftersom vi helt enkelt inte kan ta ställning innan vi vet hur framtidens eurosamarbete fungerar i praktiken. Under tiden kommer våra möjligheter att göra vår röst hörd att försämras, även inom de områden där vi redan deltar.
Att betrakta denna utveckling med upphöjt ointresse, som Moderaterna tycks göra, kommer att leda till att Sverige marginaliseras. Att driva en ny folkomröstning om euron, som Folkpartiet gör, är inte heller särskilt konstruktivt, eftersom en sådan omröstning kommer att resultera i ett nej. Och den strategi som EU-skeptikerna inom Torypartiet vill ha, att hota med utträde om vi inte får som vi vill, är den minst konstruktiva. Risken finns ju alltid att våra motspelare synar vår bluff.
Sverige skulle behöva opinionsbilda och bygga allianser för ett annat EU, där regeringarnas och kommissionens makt minskar, och som uppvisar större lyhördhet inför medborgarna. Så länge makten ligger hos ministerrådet blir små stater ofta ignorerade, särskilt om de står utanför euron. Bara i ett öppnare EU kan vi tävla med våra argument och inte med vårt befolkningsantal. Men den formen av offentlig diplomati kräver att regeringen lämnar sin "splendid isolation" och blir en ledande röst i den europeiska debatten. Att sitta still och se Sverige bli en andra rangens medlemsstat duger inte.