Ledare: Stress är bättre än meningslöshet

Tre av fyra mellan 15 och 24 år är nöjda med tillvaron och över hälften har bra självförtroende. Det visar Ungdomsbarometerns senaste rapport. Det hjälper dock inte de 32 procent som anser att livet är svårt ? eller de 13 procent som tycker att livet är meningslöst. Bakom alla larm, där höga procentsiffror beskrivs som katastrofer, döljer sig inte nödvändigtvis bara problem. Är det verkligen av ondo att runt 40 procent är stressade på grund av förväntningarna de har på sig själva? Eller att var tredje är stressad på grund av sitt jobb eller sin utbildning? Inte om man har lärt sig att hantera stress, och kan omsätta den till prestation, och definitivt inte om alternativet är att inte ha några förväntningar på sig själv. För det är inget problem att många unga vill prestera. Problemet är att många aldrig har lärt sig att hantera motgångar och att sätta upp realistiska delmål. Situationen hänger troligtvis delvis ihop med skolväsendets ensidiga fokus på betyg. Ett par halvtaskiga prestationer under skolåren kan stänga porten till drömutbildningen, antingen på gymnasiet eller på universitetet eller högskolan. Förutom att det har lett till en betygsinflation utan like (som förhoppningsvis stoppas med det nya betygssystemet) har det medför att mångas relation till betyg är som statarens till 1800-talsprästen. De tillskrivs inte enbart rätten att beskriva en insats, utan anses även ha makt att avgöra hur lyckad du är som person. Den typen av stress är negativ och kan motverkas genom att bredda vägen in på de högre utbildningarna och låta en större del av antagningen ske med hjälp av kunskaps- och lämplighetstest. På samma sätt som i frågan om stress, är det svårt att veta vad som döljer sig bakom övriga siffror. Vad betyder det att 32 procent uppfattar livet som svårt och att var tionde är missnöjd med tillvaron? Hur ser den sistnämnda gruppens förväntningar ut? Hur många hade en dålig dag eller var inne i en svacka när de besvarade enkäten och hur många ligger i riskzonen för att bli deprimerade, skada sig själva ? och i värsta fall ta sina liv? Det vill säga, hur stort är problemet egentligen? Är det gigantiskt behövs generella insatser. Är det mindre är individuella att föredra. Dessutom är det kanske inte de som är missnöjda, otrygga och stressade vi ska vara mest bekymrade över. Troligtvis bör vi framför allt oroa oss för dem som känner att livet är meningslöst.