Arbetslöshet, inflation, räntor, disponibel inkomst, statskuld, hushållens skuldsättningsgrad, amorteringsvilja, bytesbalans, valutakurs. Begreppen slingrar sig ändlöst kring varandra och bildar den toviga fläta som kallas nationalekonomi.
Att veta vad som är hönan och ägget i den ekonomiska verkligheten är inte ens lätt för experterna. Både den nyliberala synen på marknaden som självreglerande – och keynesianismens aktiva finans- och stabiliseringspolitik – har sina anhängare. Torsdagens utfrågning av riksbankscheferna i riksdagens finansutskott kom främst att handla om vad Riksbanken förmår göra med ränteverktyget – kontra vilka verktyg politikerna innehar. Diskussionen utgick från den höga arbetslösheten och hushållens stigande skuldsättning.
Ulla Andersson (V) satte fingret på den oenighet som råder inom riksbanksdirektionen med sin fråga om att sänka styrräntan, för att minska arbetslösheten. Detta är något som förespråkas av en minoritet inom Riksbanken, främst genom vice riksbankschefen Lars EO Svensson. Lite förenklat menar ränteverktygets förespråkare att en lägre ränta ger billigare lån, vilket stärker köpkraften hos konsumenterna och därmed ger incitament åt företagen att producera mer. Ökad produktion ger upphov till nyanställningar och, slutligen, minskad arbetslöshet. Samtidigt ökar dock inflationen.
Riksbankschefen Stefan Ingves – som är emot fler räntesänkningar – svarade att styrräntan är ett ”trubbigt instrument”. Kortsiktigt kan en sänkning ha viss effekt på sysselsättningen, men långsiktigt avgör annat – exempelvis hur exporten utvecklas. Ingves oroar sig därtill för att lägre ränta skulle kunna skapa en bostadsbubbla som – när den spricker – leder till minskad konsumtion och ytterligare arbetslöshet.
Ingves får stöd av första vice riksbankschef Kerstin af Jochnick. Hon pekar på att den höga arbetslösheten delvis beror på att efterfrågan på arbetskraft inte matchas av utbildningssystemet. Mot detta biter ingen ränta – det är ytterst en politisk fråga. En annan politisk åtgärd som föreslås är amorteringskrav på lån, både för att låntagare annars riskerar få en obehaglig överraskning den dag räntorna höjs, och för att hög skuldsättning ökar riskerna för en ny finanskris.
Men oron för bostadsbubblan till trots, finns lite som tyder på att bostadsmarknaden i dag är övervärderad. Tvärtom tycks prisökningen i tillväxtregionerna bero på inflyttning och begränsat nybyggande. Rusande inflation verkar heller inte särdeles realistiskt.
När riskerna med en räntesänkning således framstår som små – och ingen tycks sitta inne på en självklar sanning om eventuellt utfall – vore det nog ingen dum idé att ta Lars EO Svenssons argument på lite större allvar.