Det finns en växande opinion för att höja taket i a-kassan, så att fler ska få ut 80 procent av lönen vid arbetslöshet. Det hjälper dock inte den allt större grupp som a-kassan inte stöder.
Grovt räknat kan man säga att dagens a-kassa är uppdelad i fyra nivåer av trygghet. I den innersta kretsen finns de som har arbetat i mer än ett halvår och som i mer än ett år har tillhört något av de drygt två dussin fack som erbjuder inkomstförsäkring. Blir de arbetslösa får de 80 procent av lönen.
Den andra nivån är övriga a-kassemedlemmar med mer än ett halvårs arbete. Blir de arbetslösa får de 80 procent av lönen upp till 18 700 kronor i månaden, vilket är mindre än vad de flesta tjänar.
Den tredje nivån är de som har ett arbete men som inte är med i a-kassan. De får Alfa-kassans grundersättning på 320 kronor om dagen. För dem måste det bli billigare att gå med i a-kassan. Idag gör de differentierade avgifterna att de som löper störst risk för arbetslöshet – vilket ofta är personer i låglöneyrken – får betala mest för a-kassan. Många drar sig därför för att gå med.
Den fjärde nivån är de som inte uppfyller arbetsvillkoret, oavsett om de är med i a-kassan eller inte. Om man inte arbetar minst halvtid får man ingen a-kassa.
För dem hjälper varken höjda tak eller obligatorisk försäkring. De är hänvisade till försörjningsstöd. De får sälja allt de äger och har och sedan vända sig till socialen.
Det har föreslagits att arbetsvillkoret ska ersättas av ett inkomstvillkor, så att antalet arbetade timmar inte ska avgöra rätten till a-kassa. Det hjälper dock knappast annat än på marginalen, och riskerar att drabba deltidsarbetande inom låglöneyrken.
Det hjälper inte heller studenter som går över från studier till arbete. Tidigare fanns det ett studerandevillkor som gjorde det möjligt för studenter att kvalificera sig för a-kassans grundersättning. Det togs bort 2007. Det var förmodligen rimligt, med tanke på a-kassans ställning som en försäkring för löntagare. Men det gör att många tar en extra termin med studielån medan man söker jobb.
Trygghetssystemen måste självklart fungera på ett sådant sätt att det lönar sig att arbeta. Men det är inte rimligt att man hänvisas till försörjningsstöd som en normal del av ett modernt arbetsliv.
Saco Studentråd har föreslagit införandet av matchningslån, som täcker studenternas kostnader under en begränsad tid medan de söker jobb. Det är en tänkbar idé för att täta just denna lucka.
Men det hjälper inte dem som arbetar men ändå inte uppfyller arbetsvillkoret. Kanske måste kravet på antalet timmar i arbetsvillkoret mjukas upp. Förtroendet för välfärdsstaten minskar när den bara gäller för ett fåtal på insidan.