Det var här partiledaren Göran Hägglund i sitt tal 2009 myntade begreppet ”verklighetens folk”, och tanken på KD:s roll som garanten för att så många beslut som möjligt ska fattas vid köksborden snarare än i politiska församlingar.
Men KD visar också att det för att nå politiska framgångar krävs mer än skickliga talskrivare eller en sympatisk partiledare, som periodvis klarar av att sätta agendan både för diskussionen i sociala medier och den politiska journalistiken. I KD:s fall räcker det till 3,8 procent i den senaste sammanvägningen av aktuella opinionsmätningar.
Man måste även ha förslag som övertygar väljarna. Och vad talet om verklighetens folk och vurmen för köksbord betyder sakpolitiskt, har man aldrig lyckats förklara. Valfrihet i välfärden gör knappast KD unikt och att man är emot en individualiserad föräldraförsäkring spelar ingen större roll så länge övriga partier undviker frågan.
Den senaste veckans försök att bli ett skolparti präglas av samma problem. En kulturkanon för skolan är inte nödvändigtvis en dålig idé, men det är svårt att se vad KD tillför skolpolitiken som inte redan finns hos något annat parti.
Även om KD klarar sig kvar i riksdagen – mycket talar för att de moderata taktikröstarna som redan 2010 utgjorde nästan en tredjedel av partiets väljare än en gång blir räddningen – kommer partiet att fortsätta att vara ett udda inslag i svensk politik; en småländsk frikyrka mitt i ett ultrasekulärt samhälle.
I ett land som i alla värderingsmätningar sticker ut som extremt vad gäller sekulära och individualistiska värderingar är det helt enkelt få väljare som känner sig bekväma med tankar kring kärnfamiljen som samhällets viktigaste byggsten. Den genomsnittlige väljaren – eller, om vi så vill, verklighetens folk – gillar välfärdsstaten, kvinnors förvärvsarbete och offentligt finansierad barnomsorg. Och även om hen är konservativ framstår jobben och skolan som betydligt större problem än förekomsten av genuspedagoger och queerteori.
Det finns visserligen inget som svenskar älskar mer än något som kan beskrivas som den senaste trenden från USA, men gränsen går vid konservativa politiska budskap. De unga kristdemokrater som ser partiets framtid i budskap om frihet på alla ställen i samhället, utom i sovrummet, lär lyckligtvis ha väldigt lite att hämta i svensk politik.
Kristdemokraternas problem är mycket större än att Moderaterna under sju år av Alliansstyre träng undan de små regeringspartierna. Men knappast något att sörja för den som vill se ett liberalare och mer jämställt Sverige.