Därmed inte sagt att suicid i den kontexten bara angår drabbade och anhöriga. Det är tvärtom en ovanligt tydlig, tragisk och accelererande reaktion på en situation som ägs av oss alla.
På liknande vis får de ökade självmorden bland svenska ungdomar i utanförskap inte avfärdas som isolerade olyckor. Professor Kristina Alexandersson är författare till en rapport, riktad till Socialförsäkringsutredningen, om unga – förtidspensionärers – suicid. Hon framhåller att flera förklaringsmodeller måste hållas öppna i sammanhanget. En sansad slutsats, som inte utesluter att olika preventiva åtgärder ändå sätts in, på basis av allt man redan vet om ungdomar och självmord.
De siffror rapporten redovisar avslöjar en tydlig och oroande utveckling. Antalet med aktivitetsersättning, dagens variant av förtidspension, har till att börja med ökat mellan 1995 och 2010. I mitten av 90-talet var 5 000 förtidspensionerade. 2010 hade siffran mer än dubblats, till 12 000. Till viss del kan man finna tekniska förklaringar som att unga med begåvningshandikapp i särskolegymnasium som regel får aktivitetsersättning.
Parallellt med att unga förtidspensionerade expanderat kraftigt ser man alltså en oroväckande tendens i suicidstatistiken. Självmordsförsöken har stigit från 5 000 till 12 000, och de fullbordade självmorden inom gruppen har ökat från 115 till 460. Det ska nämnas att självmorden har ökat generellt bland unga, men problemet är större bland förtidspensionerade.
Delförklaringar finns som sagt, men det går inte att komma ifrån att många med aktivitetsersättning befinner sig i ett extra tungt utanförskap. Den svenska arbetsmarknaden är uppskruvad, krävande och samtidigt slimmad utan självklar plats för funktionsnedsatta. Inte sällan har aktivitetsersatta dessutom behov av någon som för deras talan.
Kända suicidforskare som Danuta Wasserman återkommer vid varje aktualiserad suiciddebatt till att kunskaper att förebygga självmord finns, men att de inte omsätts i praktiken i tillräcklig mån. Det man måste göra för våra unga förtidspensionerade, i ett första skede, är att förbättra kommunikationen inom socialtjänst, arbetsförmedling, försäkringskassa och sjukvård. Det betyder inte att roten till det onda är handläggare och läkare. Men för att bryta mönstret måste kraft läggas där den får direkt effekt.
Unga med aktivitetsersättning ska inte behöva uppleva sig diskvalificerade från ett självständigt liv. De behöver aktiva lösningar, precis som det ambitiösa namnet på dagens förtidspension indikerar.