Hotbilden från gränsöverskridande brottslighet och terrorism motiverar inte vidden av informationsinhämtningen. Med skarpa formuleringar konstaterar domstolen att direktivet är ett allvarligt ingrepp i rätten till privatliv och skydd av personuppgifter.
Bakgrunden till EU-domstolens prövning av direktivet – som något förenklat innebär att mobil- och bredbandsleverantörer tvingas lagra samtliga trafikuppgifter i minst ett halvår – är att domstolar i Österrike och Irland velat undersöka om direktivet är förenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Svaret är att skrivningarna om vilka brott som ska bekämpas är för svävande och värnet mot missbruk otillräckligt. Redan på tisdagen tog den svenska internetleverantören Bahnhof beslutet att stoppa datalagringen, och även om EU-institutionernas nästa steg är oklart behöver direktivet göras om.
EU-domstolens utlåtande är en seger för den minoritet riksdagspolitiker som försvarat den personliga integriteten. Myndigheters möjlighet att samla information om icke-brottsmisstänktas exakta rörelsemönster, är ett verktyg förenat med betydande risker.
Inte minst i Sverige finns anledning till självkritik. Införlivandet av direktivet förhalades till mars 2012, men i grunden har Allianspartierna och Socialdemokraterna valt att stödja informationsinhämtningen.
Justiteministrarna Thomas Bodström (S) och Beatrice Ask (M) har båda underskattat integritetsaspekterna och i samband med att Sverige införlivade direktivet gick riksdagen ett steg längre och tillät lagring av uppringningsförsök. Det är alltså inte bara faktisk kommunikation som lagras, utan även information om vem som försökt kontakta vem.
När EU-kommissionär Cecilia Malmström, och den centerpartistiska kandidaten till Europaparlamentet Fredrick Federley, på tisdagen markerade sitt motstånd mot datalagringsdirektivet, nämnde varken folkpartisten Malmström eller Federley hur deras respektive partier har varit delaktiga i lagstiftningsarbetet.
Vad som börjande med FRA-lagen 2008, fortsatte med Ipred-lagen 2010 och datalagringsdirektivet 2012. Det är ett politiskt hattrick av beskuren nätfrihet som införts med socialliberalers goda minne.
Centerns rättspolitiska talesperson Johan Linander har förvisso konstaterat att direktivet är feltänkt, men Centerpartiets riksdagsgrupp röstade ändå för. Folkpartiets dito Johan Pehrson raljerade i ekonomiska termer och menade att Sveriges förseningsböter på tre miljoner euro innebar att regeringen spelade roulette med skattepengar, som om rätten till privatliv har ett högsta pris.
Terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 bidrog till att datalagringsdirektivet stressades igenom. EU-domstolens ogiltigförklaring bekräftar hur fel det är att bemöta hot mot öppenheten med kollektiva bestraffningsmetoder.