Men tänk om valfriheten, som utan tvivel skulle minska om vinstmotståndarna fick sin vilja igenom, har blivit en av förutsättningarna för den generella välfärdspolitik som de flesta av oss ser som en naturlig del i ett gott samhälle.
Under samma period som valfriheten i välfärden har blivit större har stödet för välfärdsstaten och den gemensamma finansieringen ökat. Professor Stefan Svallfors vid Umeå Universitet, som under lång tid har mätt svenskarnas attityder till välfärdsstaten, konstaterade i en vetenskaplig artikel häromåret att man sedan 2002 ser en ökad villighet att betala mer i skatt för att finansiera välfärdsstaten. Dessutom visar undersökningen att det ökade stödet de senaste åren till stor del beror på förändrade attityder bland de med högst inkomster.
Det är inte osannolikt att det finns ett samband mellan detta och möjligheterna till inflytande över välfärden genom exempelvis rätten att välja skola och vårdcentral.
För det ökade stödet för välfärdsstaten bör sättas i relation till de stämningar som rådde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och de förändringar som skett inom välfärden sedan dess.Det fanns då ett utbrett missnöje med stelbenthet inom välfärden såväl som tecken på en gryende skatterevolt i medelklassen. Det var dessa stämningar som gjorde att de borgerliga partierna kunde vinna valet 1991 på paroller om ”systemskifte”.
Men i dag går människor inte längre runt och muttrar om den ”ofantliga sektorn”.
Det är en viktig, och positiv, förändring.
Generell välfärdspolitik förutsätter höga skatter. För att medelklassen ska vara beredd att betala dessa måste de känna att de får ut något av systemet. Det var den känslan som sviktade i början av 1990-talet. Om medelklassen inte känner att välfärdssystemen ger dem några fördelar kommer viljan att stödja systemet att minska, vilket i längden kommer att drabba de som inte har några alternativ hårdast.
De reformer som sedan början av 1990-talet har ökat valfriheten inom välfärden kan med andra ord ses som ett sätt att stärka solidariteten i välfärdssystemet. Fler känner att de får ut något av skatterna när valfriheten ökar.
Utan friskolor och vårdvalssystem hade skattemissnöjet förmodligen blivit mer långvarigt, och delar av medelklassen hade sannolikt börjat fundera över om de verkligen behövde välfärdsstaten. Det hade varit ett verkligt hot mot den generella välfärden. Långt större än vinstdrivande friskolor och hemtjänstföretag.