Främsta anledningen är den starka opinionen mot privata vinster i välfärden. Vinstmotståndet har inte överraskande blivit tydligt genom en intern partienkät. Men framförallt har allmänhetens syn på den omdebatterade frågan fått ordentliga konturer genom en undersökning vid SOM-institutet. Totalt 62 procent av de tillfrågade betraktar förbud mot privata vinster i välfärden som en bra eller ganska bra idé. Valforskarna konstaterar att frågan förenar väljare från höger till vänster.
Vi har alltså något så ovanligt som en hög och bred uppslutning bakom vad som i ett huj blivit en vänsterpartistisk profilfråga. Efter Socialdemokraternas linje 2-betonade modell, med töjbara formuleringar som ”avsevärt begränsande” av vinstuttag, har Vänsterpartiet uppgraderats till helägare av ett moraliskt och känslomässigt laddat fält. Att få korn på en bred väljarbas är betydelsefullt för ett parti som ofta ansetts flummigt och smalt. Och i takt med de senaste årens accelererande rapportering kring vårdskandaler och friskolekonkurser blir Vänsterns perspektiv intressant nog ett värnande av en tidigare fungerande ordning.
Det finns alltså anledning för Jonas Sjöstedt att börja sitt valkampanjande med ett folkligt motstånd mot privatvinster i välfärden som språngbräda. Vidare är Vänsterpartiets beslut om att jobba solo inför valet strategiskt riktigt. Att än en gång trycka sig in i en eventuell vänsterallians vore i värsta fall närmast suicidalt, och skulle i bästa fall leda till ett par marginaliserade ministerposter. Om den ensamseglats som Vänsterpartiet nu väljer faktiskt ger ett uppsving i röster är givetvis svårt att förutse. Men chanserna ökar med en tydligare identitet. Hur man prioriterar olika sakfrågor spelar in, liksom hur och i vilken grad man sticker ut på den rödgröna kanten.
Jonas Sjöstedt är en påläst och enträgen politiker, men hittills har han inte visat tillräcklig handlingskraft för att lyckas lyfta sitt parti opinionsmässigt. Han lär aldrig nå samma noteringar som den allt överskuggande Gudrun Schyman, men just välfärdsfrågorna är en ovanligt tydlig kanal till nya väljare. Synen på vård och skola som två just nu hårt utsatta folkhemsinstitutioner är utbredd, och vänstern är tämligen ensam i sin tydliga systemkritik. Lyckas man kombinera den med sina andra, mer radikala sakfrågor, kan man mycket väl plocka röster från sina S och MP. Att borgerliga väljare skulle växla över till är mindre troligt — Vänsterpartiets ideologiska hemvist ligger enkelt uttryckt för långt bort för ett sådant mönster.