Sannolikt är motviljan mot stora omvälvande samhällsförändringar, det bästa sättet att förstå Västerpartiets svårigheter att lyfta i opinionen. För på pappret ser ju allt rätt ut.
Med Sjöstedt har man en populär och kommunikativ partiledare som inte ständigt behöver hantera frågor om sin relation till kommunismen. Genom att entydigt ta ställning mot vinstintressen i välfärden och göra det till partiets profilfråga, har man dessutom lyckats knyta an till en bred folklig opinion.
Men samtidigt som många väljare både till höger och till vänster är skeptiska till vinstintressen och skatteplanering i välfärdsföretagen är den valfrihet som företagen möjliggör en del av vardagen. En majoritet av väljarna ser dagens system med både offentliga och privata, vinstdrivande, aktörer som en självklar del av den svenska välfärdsmodellen.
Givetvis kan man tänka sig valfrihet i välfärden utan vinstintressen. Men dagens system har byggts upp under lång tid, och ett stopp för välfärdsföretagen skulle, oavsett vad V hävdar, innebära stora förändringar för alla som idag har barnen i friskola, går till en privat vårdcentral eller använder privat hemtjänst. Med andra ord, ett verkligt systemskifte.
Det är också så man bör tolka de många motstridiga opinionssiffrorna som cirkulerar i vinstdebatten. Många väljare ogillar vinsterna, men gillar valfriheten och kan därför inte tänka sig att rösta bort dagens system.
Samtidigt som vinstfrågan inte fört med sig något opinionsmässigt lyft för V innebär den en långsiktig möjlighet att frigöra sig från Socialdemokraterna. Vänsterpartiets grundläggande problem har länge varit att det inte funnits något egentligt skäl att rösta på partiet förutom att hålla Socialdemokraterna kvar vid makten.
Den logik som gäller för andra samarbeten mellan partier, som exempelvis att styrkeförhållandena mellan Allianspartierna påverkar vilken politik som förs, har aldrig gällt i relationen mellan S och V. Det brukade heta att V aldrig skulle fälla en arbetarregering, men av det följer också att det aldrig funnits något utrymme för att förhandla om politiken.
Med vinstfrågan får V en profil som tydliggör skillnaderna gentemot S. Om S efter nästa val, som det spekulerats i den senaste tiden, dessutom försöker bilda koalition med Miljöpartiet och Folkpartiet ökar avståndet ytterligare och med det möjligheterna att växa på egen hand och profilera sig som vänsteralternativet i svensk politik
Men det löser inte det grundläggande problemet för V: väljarna gillar sin valfrihet i välfärden.