Rader av gröna liksäckar intill ett azurblått hav. Bilderna från förra veckans flyktingkatastrof utanför italienska Lampedusa är en grym påminnelse; om globala orättvisor, om en politik utan värdighet, om skillnaden mellan att nå den europeiska småbåtshamnen eller sköljas bort av vågorna.
Avståndet mellan norra Tunisien och Lampedusa är ungefär tio landmil. Migrantbåten som förliste någon kilometer från sin destination gick under efter att passagerarna velat uppmärksamma kustbevakningen på ett motorhaveri. Någon tände elden. Panik utbröt.
Katastrofen har skördat ett hundratal dödsoffer. Överlevande vittnar om hur många drunknade inte var simkunniga; vissa hade aldrig sett havet. Den rädsla och desperation som migranterna från Eritrea och Somalia måste ha känt är omöjlig att föreställa sig.
Däremot kan olyckan sättas i ett större sammanhang. De senaste 25 åren har nästan 20 000 migranter dött under sina försök att nå EU:s södra medlemsländer. Bara under 2013 har lika många korsat Medelhavet, för att ta sig till en osäker framtid som daglönare i skuldkrisens Europa.
Att Medelhavet har blivit en massgrav för människor på flykt undan fattigdom är skamligt. Även om det inte finns någon enkel lösning på hur flyktingströmmarna ska hanteras, bör förra veckans katastrof bli en sista bekräftelse på behovet av en politisk förändring. Den spirande högerpopulismen får inte stå i vägen för en mer human syn på migration.
Länderna som befinner sig i frontlinjen av EU:s flyktingmottagande är samma länder som plågas av skuldkrisen. Utöver att skjuta till mer resurser för ett humanare mottagande, måste EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström (FP) göra vad hon kan för att övertyga de nationella regeringarna om de mänskliga fördelarna med ett mindre repressivt gränsskydd.
Malmström beskriver förra veckans förlisning som en tragedi och beskyller organiserade smugglare för att utnyttja människors förtvivlan. Det är en insikt som behöver följas av konkreta förslag på hur de legala vägarna över Medelhavet kan bli fler. Hittills har EU:s flyktingpolitik utmärkts av åtgärder vars främsta syfte är att hindra migration.
Att ge mer resurser till den gemensamma kustbevakningen inom ramen för gränsövervakningsmyndigheten Frontex är en första hjälpen-insats som räddar liv. Däremot följer Frontex huvudsakliga uppdrag samma politiska linje som till exempel Dublinkonventionen: Att försvåra migration och göra livet som migrant så komplicerat att fler låter bli. Det är en grundläggande hållning som bidrar till vår tids ekonomiska järnridå.