En klar majoritet skriver också under på att det inte får göras någon skillnad mellan kommunfödda och inflyttade. Om en trebarnsfamilj plötsligt bosätter sig i en sedan länge obebodd villa har de rätt till precis samma service som dem som har bott i samhället i generationer. Ingen får stoppa dem vid kommungräsen med motiveringen att det redan är milslång kö till förskolan eller att landstinget saknar resurser för att reglera äldsta dotterns överbett.
Här står individens rättigheter över det kommunala självstyret, som är långt ifrån absolut och i många fall inte handlar om vad kommunen ska leverera, utan om hur den väljer att organisera verksamheterna. Staten har beslutat om så väl nioårig grundskola som allas rätt till sjukvård och det är bara för kommunerna och landstingen att stå för fiolerna.
Det gäller dock inte de ensamkommande flyktingbarnen. Medan Sverige har en lagstadgad skyldighet att ta emot de tonåringar med asylskäl som knackar på Migrationsverkets port, kan kommunernas dörrar hållas låsta. De som väljer att öppna lämnar inte dörren på vid gavel, utan bestämmer själva hur många som ska släppas in, trots att staten betalar notan. Det fungerade utmärkt när det anlände runt 400 barn om året.
I dag är läget ett annat. Prognosen för 2013 ? 4 000 ? är en tiodubbling på bara några år och Migrationsverket räknar inte med någon minskning under de närmaste åren. Det betyder att det just nu finns betydligt fler barn än kommunplatser, vilket i praktiken innebär att många ensamkommande flyktingbarn fastnar på tillfälliga transitboenden. Förutom att det skapar otrygghet skjuter det upp etableringen i det svenska samhället.
För att lösa situationen ? som är ohållbar om ingenting ändras ? flaggade regeringen och Miljöpartiet i början av månaden för att det kan bli obligatoriskt för kommunerna att ta emot flyktingbarn. Som ett brev på posten höjdes röster för att det skulle hota det kommunala självstyret, som av många således anses stå över individens rättigheter.
Givetvis vore det bäst om problematiken kunde lösas på frivillig väg, och det kan vara läge att se över ersättningssystemet, men om det inte fungerar är frågan vad alternativet är. Sverige varken får eller bör stänga sina gränser för skyddsbehövande barn. Borde inte samma sak gälla för landets kommuner?