Botten är nådd. Och passerad.
Riksbankschef Stefan Ingves kastar bensin på elden. Torsdagens besked att styrräntan sänks till minus 0,5 procent kräver minst dubbla brandsläckare.
Minusränta betyder att bankerna får betala för att sätta in pengar hos Riksbanken. Vanliga bankkunder behöver inte räkna med samma behandling, men sparkontonas räntor försämras. Det blir alltså mer lönsamt för hushållen att låna till en ny investering, än att låta pengarna förvaltas.
Rådande ekonomiska läge premierar risktagande på bostadsmarknaden och börsen framför hushållning med resurser. Riksbanksdirektionen är medveten om farorna, men bidrar ändå till utvecklingen. Sjunkande oljepriser, finansiell oro i Kina och ett allmänt skakigt världsläge bedöms kräva en stimulanspolitik av historiska mått.
Sveriges tillväxt är god, sysselsättningen ökar och exportprognoserna är skapliga. Det naturliga vore att dra i handbromsen. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson tillhör dem som varnar för fortsatta sänkningar och menar att Riksbanken riskerar att ”jaga sin egen svans” (SvD 8/2).
Än så länge får de allt mer stressade politikerna inget gehör. Arbetslösheten är koncentrerad till särskilt utsatta grupper som unga och utrikesfödda, men Riksbanken gör det ännu mer lockande för normalinkomsttagare att göra bostadskarriär med hjälp av överskuldsättning.
Kortsiktigt stimuleras den inhemska konsumtionen. Mycket talar för att bostadspriserna fortsätter uppåt, vilket förstärker det ekonomiska gapet mellan insiders och outsiders. Årets semesterresa blir kanske två. Vårkappan som egentligen håller en säsong till byts ut mot en ny.
Långsiktigt lär många få ångra köpfesten när räntekostnaderna vänder uppåt. De fortsatta sänkningarna må framstå som generösa, men några ädlare syften än att stimulera konsumtionen för att nå inflationsmålet finns inte på Stefan Ingves agenda. Socialt ansvarstagande är det knappast tal om, snarare en form av subventionskultur som slagit i botten och passerat den.