Huset i Fivelstad är lätt att hitta. Inte för att huset i sig är så märkvärdigt, utan för att det står 14 husvagnar och nästan lika många bilar på tomten.

När man kommer närmare ser man att de flesta av bilarna har bulgariska nummerplåtar, några har svenska. Bilarna är bekanta för många östgötar som har observerat dem när de när de hämtar och lämnar tiggare på olika platser.

Här bor merparten av de människor som tigger i västra Östergötland. De hyr lägenheter i det slitna huset, eller någon av husvagnarna på gården.

Artikelbild

| För många av EU-migranterna håller lägenheterna i Fivelstad högre standard än deras bostäder där hemma.

Hyresvärd är den kontroversielle fastighetsägaren Thomas Gruber. Han har även ett hus i Motala där EU-migranter bor. Sammanlagt är han hyresvärd för 80 personer som livnär sig som tiggare i Östergötland.

När vår bulgariska tolk förklarar att vi är journalister uppstår en intensiv diskussion. Människorna som bor här är romer och förväntar sig inte något gott av omvärlden. Några hävdar att de kommer att bli misshandlade av östgötarna om de visar sig i media. Andra menar att det kan vara bra att de berättar vilka de är och varför de har kommit hit.

Vi blir insläppta i huset och får titta runt. Lägenheterna är slitna och möblerna är second-hand. Men det är ingen misär vi möter, det är varmt inomhus, lägenheterna är välordnade och barnen ser pigga och välnärda ut. Från ett kök kommer doften av middagsmat.

Så småningom beslutar sig några för att de vill svara på frågor. En del vill vara anonyma, men ett par och en äldre man säger att det är okej med namn och bild i tidningen. Vi sätter oss i ett samlingsrum i källaren för att prata.

Alla är romer från Bulgarien med en likartad historia. Fram till kommunismens fall hade de jobb, bostad och mat på bordet. Även om det inte var något överflöd så behövde de inte oroa sig för att gå hungriga. Men under 1990-talet blev den outbildade delen av befolkningen till stor del arbetslös, och efter de senaste årens ekonomiska kris har läget blivit desperat för miljoner människor.

– Vi har ingen mat, det finns ingen framtid för våra barn. I Bulgarien finns bara hopplöshet, och då måste man ge sig av, berättar Daniela Krasimorova och Zlatko Sharabanov.

– Sista gången jag hade jobb var 2004. Då städade jag gator i ett arbetsmarknadsprojekt, säger Daniela.

De var i Sverige och plockade blåbär förra året. Nu har de återvänt för att tigga. Pengarna skickar de hem till de tre tonårsbarnen som får klara sig på egen hand där hemma.

Som alla sina landsmän i Fivelstad har de kommit till Sverige i bil. De första två och en halv månaderna sov de i bilen.

– Det är väldigt obekvämt, och så blir man väckt av polisen varenda natt, säger Zlatko.

Han och flera andra understryker att de är väldigt nöjda med att bo i Fivelstad. Med kök, toalett, el, uppvärmning och tillgång till tvättmaskin lever många av dem med högre standard än de gör hemma.

– Thomas är en bra man. Han har hjälp oss med husgeråd och till och med fixat en begagnad mikro, säger Daniela och Zlatko.

– Men framför allt är vi väldigt glada för att vara här i Sverige där människor är så vänliga. Helst vill vi ha jobb, men att tigga löser våra mest akuta problem. Nu kan både vi och våra barn där hemma gå och lägga oss utan att vara hungriga, fortsätter de.

Migranterna i Fivelstad har kommit hit i mindre grupper varav flera är familjer med barn. De kommer från olika platser i Bulgarien och känner inte varandra sedan tidigare. Nu hjälper de varandra med transport i bilarna, och samåker för att pressa bensinkostnaden. Men för övrigt har varje grupp sin egen ekonomi.

De berättar öppet om sina inkomstkällor och hur de får tillvaron att gå runt ekonomiskt. Inkomsterna kommer från tre håll: De tigger, pantar flaskor och plockar bär när det är säsong för det.

Så här års är tiggandet den stora inkomstkällan, och de uppger att de får 150-200 kronor per dag. De flesta tigger sex dagar i veckan och det innebär att ett par som Zlatko och Daniela tillsammans kan få in 8 000-10 000 kronor på en månad.

Hyran hos Thomas Gruber är tusen kronor per vuxen och månad om man bor i huset, och 500 kronor i månaden för de som bor i husvagn. Mat får de när de tigger, och utöver det köper de det billigaste de kan få tag på. Även om resan till Sverige kostar mycket, och bensin för att komma av och an till tiggarplatserna är en dryg utgift, så kan de få flera tusenlappar över per månad.

– Sist jag hade ett jobb i Bulgarien så fick jag 500 kronor per månad. Så du förstår att vi tycker att det är en bra affär att åka hit, säger Zlatko.

Efter ett slag förstår vi att alla i samlingsrummet inte är nykomlingar i Sverige. En man som inte vill säga sitt namn berättar att han och hans familj bott tio år i Sverige. Han har livnärt sig på att jobba svart som bilmekaniker och på så sätt försörjt hustru och fem barn. Det yngsta barnet, en flicka, är 8 år och född i Sverige. Men hon går inte i skolan och kan inte ett ord svenska.

Detsamma gäller för alla barnen i huset. Den yngsta är 2 år och den äldsta är 15. De tillbringar hela dagarna i huset och går inte i skolan.

Är det inte ett problem för er att era barn inte går i skolan?
– Här har de mat i magen, det har de inte hemma. Då får skolan komma i andra hand. Vi gör vad vi kan för att undervisa dem själva, svarar en man.

Det finns barn som tigger. Är era barn med ute och tigger?
– Nej, aldrig. Våra barn ska inte behöva tigga, svarar samme man.

Många östgötar misstänker att tiggandet styrs av kriminella som tar era pengar. Är det så?
Här utbryter ett visst tumult i lokalen. Vi tolkar det som att de är vana vid att bli misstänkliggjorda hemma i Bulgarien, eftersom de är romer. Men nu inser de att även många svenskar är misstänksamma mot dem.

– Nej, det är absolut inte så. Det är ingen som tar våra pengar. Varje familj tigger för sig och sina barn, ropar en man.

– Vi är inte tjuvar, vi är inte kriminella, då skulle vi väl inte sitta här och prata med er, fortsätter han

Är det något ni behöver för att det ska bli bättre för er och barnen här?
– Någon slags verksamhet för barnen vore bra, de har så lite att göra. Vi har varit i Spanien tidigare, och där fanns det skolundervisning för EU-migranternas barn, säger en pappa.

– Det vi framför allt behöver är förståelse, så att vi inte bli bortkörda när vi tigger, säger Georgi Iliev.