Det Àr en underbar morgon. VÀgen slingrar mellan kullar i det kuperade landskapet, betat av mÄnga mular.
Under ekar och körsbÀrstrÀd vilar korna i solen. Tunna slöjmoln mildrar vÀrmen nÀr jag stannar pÄ en liten mötesplats pÄ grusvÀgen. Jag Àr tidig.
Fotografkollegan à ke ringer. Medan vi pratar promenerar fem vildsvin ogenerat över vÀgen, bara ett par meter framför bilen. Tripp, trapp, trull, fem smÄ grisar gÄr pÄ led som pÄ en Disneyfilm.
Vi Àr pÄ vÀg till Marie Dolk och Lasse Carlsson och vi ser huset pÄ avstÄnd nÀr vi stannar för att öppna stÀngslet till beteshagen som skiljer tomten frÄn vÀgen. Det ligger högt, som en grÄ borg pÄ hÀlleberget ovanför den branta och nyanlagda infarten.
HÀr gÄr urberget i dagen och huset reser sig mÀktigt med utsikt över den vidunderblÄ à sunden.
â Första sĂ€songen Ă€gnade vi Ă„t att bygga vĂ€g tillsammans med vĂ„ra bĂ€sta vĂ€nner, förklarar Lasse Carlsson.
Det visar sig att det Àr just tack vare de vÀnnerna, Kjell och Helena BÀcklund, som de hamnat hÀr.
Paret BÀcklund hade hittat en tomt i trakten av Björkfors och mannen de köpt den av ville sÀlja ytterligare en bit intill, med bedövande utsikt mot sjön. SÄklart frÄgade de sina vÀnner om de kunde vara intresserade.
DĂ€rför blev det sĂ„ att Marie och Lasse en kall vinterdag i januari 2015 stod pĂ„ denna skogsplĂ€tt och kĂ€nde att âjaa, det hĂ€r Ă€r nog nĂ„got för ossâ.
Bygget har inte varit utan möda. Varje helg sedan starten har inneburit en timmes resa till Solberget, som huset numera heter. För att ha nÄgonstans att bo bar de upp en friggebod i Ätta delar via en kostig. Boden kom frÄn Maries mamma och heter nu Morstorp. Under bygget tillbringade de all sin fritid dÀr, med kylvÀskor och vattendunkar och mulltoa. Allt medan det nya huset vÀxte fram. 7 juni förra Äret var det slutbesiktning.
Lasse visste vad han gjorde, han har jobbat som snickare. Men höjdskillnaderna har sina sidor. Han berÀttar om vÄdliga ögonblick, som nÀr Maries pappa Rolf Nilsson balanserade pÄ en stege vid stupet nÀr de bÄda lade pÄ takbalkarna. Det gÀllde att inte tappa fattningen dÄ.
Tanken var att det skulle bli en sommarstuga pÄ 70 kvadrat. Men under byggets gÄng har planerna vidareutvecklats. I dag Àr huset 130 kvm, med en majestÀtisk storstuga innanför den stora terrassen.
Allt finns dokumenterat i en gÀstbok som berÀttar historien om huset.
Det Àr ritat av vÀnnen Kjell och Àr en variant av hans och Helenas hus intill.
â Vi ville ha en trĂ€ffpunkt, sĂ€ger Marie, dĂ€r vi kan umgĂ„s och fĂ„ plats bĂ€ttre Ă€n hemma i Ă nestad. Och det har blivit helt rĂ€tt, vi lĂ€ngtar hela tiden efter att komma hit och bara vara. Vi har blivit riktiga skogsmĂ€nniskor pĂ„ kuppen.
â Jag Ă€lskar att lĂ€sa, sĂ€ger hon, men jag hinner bara nĂ„gra sidor innan jag lĂ€gger ned boken och bara sitter och tittar pĂ„ utsikten.
PÄ terrassen blir det fin kvÀllssol. HÀr sitter ofta mÄnga gÀster, för hÀr Àr en plats dÀr mÄnga fÄr plats. Det Àr otvungen gemenskap, utan mÄsten.
â Jag ville att det ska vara underhĂ„llsfritt, förklarar Lasse. Om man gör det ordentligt och bra en gĂ„ng, slipper man göra om arbetet.
De har byggt huset med mycket eftertanke. Pratat med vÀnnerna om sina idéer, tÀnkt om dÀr de sett en möjlighet till förbÀttring.
â Vi har en sovdel och en vardagsrumsdel, förklarar Marie. Under resans gĂ„ng kom vi pĂ„ att det vore bra med en dusch intill sovrummet, sĂ„ vi tog en bit av det rummet. Det var inga problem.
LikasĂ„ vĂ€nde de pĂ„ köket. Det var ritat med fönster inĂ„t skogen, men paret fick rĂ„det av en vĂ€n: âDet Ă€r klart att ni ska ha utsikt.â
Skogen tar vid precis utanför knuten, hÀr ska inte vara nÄgon trÀdgÄrd.
â Jag vill inte Ă„ka hit för att klippa grĂ€s, sĂ€ger Lasse bestĂ€mt. Vi kan vara hĂ€rifrĂ„n i veckor utan att vara tvungna att Ă„ka hit.
Nu Àr det kanske inte aktuellt, direkt. Det finns inget tvÄng inblandat hÀr. Och, som sagt, inget grÀs, bara skogen.
Nedanför terrassen frilÀggs ytterligare en bit av berget, för att bli en frukostsittplats. Ett lÄngt stenblock agerar sittplanka och stubbar hÄller det uppe. Vi Àr mitt i naturen.
Huset skrÀnar inte heller med sin storhet. Det Àr mÄlat med jÀrnvitriol, sÄ det kommer att grÄna vackert med tiden.
Strax intill Ànnu en trappa upp, till ett förrÄd som sÄ smÄningom ska bli bastu. Ett garage finns ocksÄ i tanken, men Àn sÄ lÀnge stannar det dÀr.
â Det Ă€r sĂ„ sĂ€llan vi bara sitter, puh, sĂ€ger Marie.
NÀr jag frÄgar vad de gör en ledig dag, tittar de pÄ varandra.
â Det har vi aldrig haft, sĂ€ger de unisont. Men kanske blir det en lĂ„ng frukost ute. Sedan Ă„ker vi ut pĂ„ sjön, antingen med bĂ„ten eller kanadensaren. Och sĂ„ det perfekta slutet pĂ„ en fin dag: pĂ„ terrassen i kvĂ€llssolen.
DĂ€r lĂ€mnar vi dem. En bofink sjunger mjukt i skogen. Snart dags att ta âlilla svĂ€ngenâ, en promenad runt udden. Kanske titta efter hallon eller blĂ„bĂ€r. Eller för att bara gĂ„ och njuta av den vackra naturen.