Det Àr en vacker eftermiddag med klarblÄ himmel. Solen lyser barnen i ansiktet och bringar ljus i en hÀndelse som de alla tycker Àr ledsam.
â Jag förstod att det fanns en risk att han inte skulle klara sig, sĂ€ger Iris WidĂ©n och berĂ€ttar att de haft en tyst minut för Skalman under gĂ„rdagen.
Hon reflekterar över sina ord.
â Men det Ă€r ledsamt att vi inte kommer fĂ„ trĂ€ffa honom mer, sĂ€ger hon dĂ€refter med försiktig röst.
Sonja Liljegren som varit Skalmans skötare berÀttar om sin relation till honom.
â Han var speciell och kom alltid fram och hĂ€lsade, för han var lite utstött av de andra hĂ€starna i hagen, sĂ€ger hon.
PÄ frÄgan om hon har nÄgra starka minnen med Skalman kommer ett speciellt ögonblick upp.
â Jag slog hopprekord med honom! 50 centimeter, högre Ă€n sĂ„ kunde han inte hoppa. Det var kul, sĂ€ger hon försiktigt. GlĂ€djen frĂ„n minnet fĂ„r henne att brista ut i ett leende.
â Ja, han ville alltid hĂ€lsa, han var sĂ„ mysig och glad, inflikar Meya Larsson frĂ„n sin plats i solen.
Om hÀstar kan vara godisgrisar sÄ var han det. Traditionella godsaker som morötter och Àpplen gick sjÀlvfallet ner, men Àven annat gott fanns pÄ önskelistan, enligt barnen.
â Han gillade kokosgodis, sĂ€ger Stina Gustafsson och Meya flikar in:
â Vattenmelon provade han med. Det gillade han, sĂ€ger hon och ler.
â Ingen kan ta hans plats. Han var speciell, sĂ€ger Sonja Liljegren.
Vid sidan av ett fÀlt stÄr en vit plasthÀst pÄ jordad mark och kastar lÄnga skuggor över ett gravljus. Skalmans sista viloplats. I de varma solstrÄlarna kÀnns hoppet nÀrvarande och barnen samlar ihop sig och hedrar sin bortgÄngne vÀn. De blir alldeles tysta, endast vindens pustar och nÀrvarande förÀldrar gör sig hörda.
Meya Larsson och Nova Göransson har skrivit var sin dikt som de vill lÀsa upp.
Nova hyllar sin förlorade vÀn:
"Han var den första hÀsten jag red i mitt liv.
Han var den bÀsta som funnits.
Ăven om han var seg sĂ„ var han rolig.
Han har sett ut som ett trÀsktroll och som ett vitt fluffigt moln.
Men nu finns han inte mer.
Saknar dig massor Skalman."
I nÀrheten av stallet stÄr Maria Holmertz som Àr Àgare av ridskolan. Skalman har varit i hennes Àgo i 22 Är och nu Àr han borta.
â Det har varit en traumatiskt och chockartad upplevelse. Det tog mycket hĂ„rdare Ă€n jag trodde att ta bort honom eftersom det var en sĂ„ speciell situation. Det var vĂ€rre Ă€n att ta bort en hĂ€st av hög Ă„lder, sĂ€ger hon.
Hur vill du minnas honom? Vad har han betytt för dig och andra runt om?
â Om nĂ„gon kom till ridskolan och var rĂ€dd sĂ„ var det alltid Skalman de vill ha. Han har aldrig sprungit ivĂ€g, kastat av, bitit eller sparkat nĂ„gon. Han var den bĂ€sta ridskoleponnyn. SĂ„ trofast pĂ„ sĂ„ mĂ„nga vis, sĂ€ger Maria och skiner upp.
Vilket Àr ditt starkaste minne av honom?
â De Ă€r sĂ„ mĂ„nga, sĂ€ger hon och tĂ€nker efter innan hon kommer pĂ„ ett minne som gjort avtryck.
â Vi hade en damm i hagen som han alltid gick i som om han vore en sjöhĂ€st. Vattnet nĂ„dde honom högt upp och barnen kunde inte fĂ„ tag i honom. SĂ„ vi fick locka upp honom med godis för att fĂ„ tag i honom, sĂ€ger hon och skrattar.
Hon fortsÀtter.
â Han har lĂ€rt mĂ„nga barn att rida och att skina upp av glĂ€dje. Han var en riktig klippa, sĂ€ger Maria Holmertz.
Genom fönstret pÄ vÀgen ut frÄn gÄrden fÄr undertecknad en allra sista blick pÄ Skalmans viloplats och frÄgan kÀnns sjÀlvklar.
FÄr man ta hÀsten med sig in till himlen?
à tminstone om jag fÄr bestÀmma.