Vi sitter i köket hemma i den stora villan i Borensberg. Det har gått drygt tre veckor sedan Malin Melander, 19, kom hem efter den tre månader långa resan till Tanzania.
– Det känns konstigt för det känns inte som jag har varit borta någonting, för ingenting här har ändrats, haha. När jag kom till mormor och morfar precis när jag kom hem så var det som att jag varit där i går.
Det var desto mer händelserikt under resan till Afrika. Hon åkte med Svenska kyrkans utbytesprogram "Ung i den världsvida kyrkan" och besökte olika byar och organisationer.
Bland annat fick hon uppleva att kyrkans roll i Tanzania är betydligt starkare än i Sverige
– De gör väldigt mycket i samhället. De har egna skolor och egna dagis. Kvinnogrupper som samlar in pengar och bygger hus åt äldre som inte har någon inkomst, säger Malin.
Något som greppade tag i henne var upplevelsen om de enorma klassklyftor som finns i samhället. Lyxhus bredvid hyddor av lera.
– Det är tyvärr väldigt många som lever i fattigdom.
Hur var det att se?
– Det var väldigt jobbigt. Första familjen som vi besökte var väldigt fattig. Det var en kvinna som var ensamstående med sju barn. Hennes man hade precis lämnat henne för att hon hade testats HIV-positiv. Hon hade ingenting och det äldsta barnet, som var 17 år, hade blivit våldtagen och var nu gravid.
– När man åkte därifrån första gången var det väldigt jobbigt men vi åkte tillbaka flera gånger och hälsade på och gav dem saker som vi kände att vi inte behöver ha. På så sätt kändes det bra.
Hon förstår att hennes insatser inte kan hjälpa alla men hoppas kunna så ett frö och få andra att hjälpa till. Många har frågat henne hur man ska göra för att hjälpa och hennes moster har blivit stödfamilj åt den här familjen i Tanzania.
Hon upplevde flera kulturskillnader under sin resa.
– Människorna är så himla öppna och varma. Jag berättade för dem att när man går i Sverige på gatorna så hälsar man inte på alla utan kollar ner i backen och låtsas som man inte ser varandra. Och då sa de bara "Nej! Men gud vad oförskämt." Man hälsar på alla där.
Under våren ska hon jobba inom Linköpings stift med att resa runt och berätta om sin resa till Tanzania. Till hösten börjar hon läsa till mellanstadielärare. I framtiden vill hon dock tillbaka till Tanzania. Upplevelserna därifrån har fått henne att vilja göra mer för de som behöver det.
– När vi för sista gången kom tillbaka till den här familjen, kvinnan med de sju barnen. När man mötte dem så möttes man av en glädje som inte fanns innan. Då hade kyrkan där nere öppnat upp ögonen för den familjen och startat ett projekt för att de skulle få en framtid. Man märkte att de kände hopp om livet.