Här bor en hästtokig gentleman

– Jag tror att vi börjar här inne, säger Peter och öppnar dörren till vardagsrummet.

– Ni är väl inte hundrädda, fortsätter han. Vi har en dalmatiner som är – vild!

Från ett intilliggande rum i huset hörs tydligt missnöje. Ice Cream, passande nog kallad ”Glassie”, är inte alls glad åt att bli instängd i biblioteket. Hon vill hälsa, men får vänta en stund.

Vardagsrummet doftar gott av nytänd brasa. Det sprakar i kaminen och vi slår oss ner i de mörka skinnsofforna. Hela huset andas engelsk landsbygd. Precis som Peter själv. Han är klädd i rutig skjorta med slips, mörkgrön väst, gröna manchesterbyxor och kraftiga strumpor som räcker till strax under knäet.

– Jag gillar den här stilen och jag ser noga till att vara en gentleman. Jag försöker till exempel alltid öppna bildörren för min fru, men jag får springa ganska fort för det är inte alltid hon väntar på min välmenta gest, säger han och skrattar.

Peter är uppvuxen på Mantorp säteri, just i den östra flygeln. Tillsammans med sin fru Elisabet bodde han i den västra flygeln fram till för ganska exakt ett år sedan när renoveringen av östra blev färdig.

– Det var mitt föräldrahem ända fram till 2012 då mamma gick bort. Då övertalade jag Elisabet att vi skulle flytta rakt över gårdsplanen och hit. Nu har vi renoverat hela huset och är jättenöjda med resultatet.

Elisabet ligger bakom mycket av den vackra stilen. Peter själv beskriver sig som lite mer försiktig, men lovordar med värme sin frus goda idéer som han har tagit till sig efter hand.

– Jag var rädd att det skulle bli allt för oroligt med den här storblommiga tapeten här inne till exempel, säger han och ser sig omkring. Men nu tycker vi att den är så vacker att vi inte ens vill ha tavlor på väggarna längre.

De decimeterlånga ljusgröna stjälkarna med kraftiga blad och vita anemonliknande blommor gör sig fint. Matbordet med stolar och tillhörande skåp har Elisabet dessutom låtit måla i en blå nyans som stämmer precis med stjälkarnas blad.

I det stora rummet finns också flera vackra skåp i olika träslag. Till exempel en gedigen variant som kom i familjens ägo efter en auktion 1965 efter Vadstenas dåvarande hamnkapten. Skåpet lär vara från förra sekelskiftet.

Den lantliga stilen då?

Ja, den är förstås inte särskilt svårförklarad.

– Vi är tämligen hästtokiga, säger Peter lugnt. Och dessutom lagda ganska mycket åt det anglofila hållet.

Från början av 1990-talet och fram till millennieskiftet födde familjen upp galopp- och ridhästar på gården. Numera bor ”bara” fyra hästar kvar.

– Som den korkskalle jag är köpte jag en ny häst i somras, säger Peter och muttrar lite. Jag är 63 år och hon är två och ska ridas in nästa år. Det är ju inget för gamla gubbar egentligen, men jag fastnade för henne redan när hon var föl. Hon har en fantastisk utstrålning.

Det är just prakten som Peter gillar när det gäller hästar.

– Det finns en skönhet i deras rörelser, säger han. Jag tömkör gärna hästarna för då kan jag se dem på ett sätt som jag inte kan när jag sitter på ryggen. En vacker hästs graciösa rörelser påminner om balett, eller en fågel. Eller ett rådjur. Det är gudomligt.

Vi lämnar värmen vid brasan och fortsätter till köket. Det går i gräddvitt – lantligt i stilen förstås – med väl tilltagna bänkytor. De stora fönstren på ena kortsidan vetter åt söder och släpper in rejält med ljus.

Nu kan inte Glassie hejda sig längre utan glider in över köksgolvet i hög fart för lite pussar och öronkliande. När husse tycker att det räcker skickar han ut henne genom köksdörren med en uppmaning om att springa och hälsa på hästarna.

Från köket går vi direkt in i biblioteket, Peters favoritrum. Böcker täcker väggarna från golv till tak och i ett hörn sprakar ännu en brasa. Två skinnfåtöljer, eller club chairs som Peter säger, står framför kaminen tillsammans med ett litet bord med plats för två viktiga saker; en bok och ett litet glas med portvin – som det anstår en gentleman.

En vitmålad trappa upp ligger ett väl tilltaget badrum, gästrum, dottern Elsas rum och så sovrummet.

– Även här var jag rädd att tapeten skulle bli för blommig, men så känns det ju inte alls. Jag måste säga att jag har stort förtroende för min fru och hennes omdöme. Hon har verkligen blick för inredningen och tycker vi olika så får hon som hon vill för då är jag övertygad om att det blir bra.

Vi går ner för trappan igen. Peter hävdar bestämt att den är felbyggd på något sätt. Stegen är för grunda, eller möjligen för många.

– Ja, i alla fall är den felkonstruerad och jag har inte en släkting som har klarat sig utan att ramla i den här trappan under vår uppväxt.

Det skulle förstås kännas galet att besöka säteriet utan att hälsa på familjens hästar och vi går ut i hallen för att rusta oss för vinterblåsten. Peter tar på sig en mörkgrön oljerock och – förstås – en filtmössa med öronlappar, i sann Sherlock-anda.

Han ler.

– Old fashion ska det vara, säger han och tar täten mot hagarna.

Glassie blir alldeles till sig av lycka när vi kommer ut och lyckas trassla sig ur kopplet ett par gånger i rena glädjen. I hagen traskar Carrara och Audubon lugnt och stilla. Peter blåser Carrara i näsborrarna och hon stannar upp en stund för att bli klappad. Nykomlingen i familjen, hon som ska ridas in om ett år, heter Monika och ser ut att ha funnit sig väl tillrätta.

Det är enkelt att föreställa sig att här är fantastiskt vackert på våren. Medan vi går tillbaka mot huset beskriver Peter hur porslinshyacinterna blommar i gräset på husets ena kortsida och blåsippor och scilla på ängen framför.

Han stannar till en stund.

– Jag ska inte säga att det ligger enbart planering bakom renoveringen av huset, säger han. Snarare väldigt många drömmar!