En öppen dialog mellan ledare och föräldrar menar Emelie och Evelina är viktigt. Att föräldrar berättar för ledarna om deras barn har en diagnos eller något problem. Och att ledare vågar fråga föräldrarna om det är något de kan göra för att underlätta för ett barn som de upplever har svårt att hänga med på träningspassen.
De är två typiska ledare inom Sveriges föreningsidrott, för precis som merparten av de cirka 850 000 ideella ledarna i idrotten är de föräldrar. Föräldrar som blev ledare för att deras barn hittade en idrott de ville ägna sig åt.
Emelie Zune hade i princip inte sysslat med någon sport innan hennes dotter ville börja åka skridskor. Nu är hon ledare och sitter i styrelsen i Maif-skrinnarna. Och Evelina Karlsson menar att hon inte är en fotbollsmamma egentligen. Ändå blev hon ledare i Borens IK.
I sina ledarroller förväntas de ta hand om barnen och få dem att utvecklas som idrottare. Men de ska också kunna hantera barn som har svårt att göra det de förväntas göra. Det kan vara barn med en NPF-diagnos, som exempelvis ADHD.
Den grupp som Riksidrottsförbundet vill höja ledares kunskap om, för att barnen ska få det stöd de behöver och känna sig inkluderade i idrotten. För idrotten är viktig för barn med NPF-diagnoser. När kroppen får utlopp för sin energi kan barnen lättare fokusera, menar Evelina.
– Det finns de med ADHD som börjar dagen med en mils löpning istället för att ta medicinen för att sen klara av hela dagen.
De flesta ledare utbildas i hur de ska utveckla barns motorik, stärka muskler och kondition. När Evelina och Emelie får frågan om de fick någon utbildning i NPF och hur man bemöter dessa barn när de började som ledare blir svaret:
– Jag var på RF-Sisus tränarutbildning. Där tog vi ju upp det. Man fick inte jättebred kunskap men lite kunskap fick de ju ut. Men jag känner väl att jag har rätt bra kunskap i grunden, säger Emelie.
– Nej, jag kan inte tycka att vi haft någon. Vi blev ett fotbollslag i pandemin så jag fick inte ens ett ordentligt genomgångsmöte om hur man kallar in till matcher. Sen fick jag den här första fotbollsutbildningen och där tycker jag väl inte att man tog upp sådana saker direkt. Det var mer basic. Vad ska de kunna, hur får man göra, när ska man börja träna kondition, säger Evelina.
Emelie och Evelina har gedigen kunskap om NPF ändå. Båda har de barn med NPF-diagnoser och Evelina jobbar sedan många år med barn med autism. De kan båda se tecknen som kan antyda att ett barn har NPF.
– Det första jag tänker på är det här med koncentrationen. Hur snabbt faller de ut liksom. Ju längre de är med desto mindre troligt är det, säger Evelina.
Emelie Zune och Evelina Karlsson menar att man som ledare måste vara lite skyddande mot alla barn. Alla kan de ha något som de mår dåligt över. Få alla att känna sig sedda är jätteviktigt. Och att på varje träning får höra något bra och uppmuntrande.
Hur ska man bemöta de här barnen som ledare?
– Du ska inte bli arg och skrika på dem för det kan bli raka motsatsen till vad du vill. De tappar självförtroendet på en gång och vill kanske inte komma igen. Det gäller väl egentligen överlag på de flesta barn, men de här barnen kämpar redan så mycket hela dagarna för att hålla ihop, säger Evelina.
Hon fortsätter:
– Jag tänker att det som ledare är viktigt att vara lite skyddande mot alla barn, för man vet ju inte vad de har varit med om idag heller. Det är många som har det trassligt hemma. Eller så kan det vara något annat som får dem att må dåligt.
Evelina vänder blicken mot Emelie, som nickar instämmande:
– Du behöver se alla barn. Det är jätteviktigt. Jag har satt i system att jag ska lära mig alla namn. Så när det kommer någon ny tar jag en bit maskeringstejp och sätter deras namn på hjälmarna så jag kan tilltala dem med deras namn.
Generellt tror de att det är få idrottsledare som har djupare kunskaper om hur NPF påverkar barn och ungdomar. Därför välkomnar de både den kunskapssatsning som RF-Sisu gör specifikt för dessa barn och lyfter även att de erbjuder många andra intressanta utbildningar. De tror också att idrotten är villig att anpassa sig för att skapa en inkluderande miljö för fler. Men för att göra det menar de att kunskapen måste nå ut till alla föreningar och alla ledare.
Hur gör man det i en rörelse bestående av 850 000 ideellt arbetande människor?
– Jag tänker att man som högsta ledning i föreningen säger till att nu tar ni del av någon av de här utbildningarna. Man kanske inte kan sätta för mycket krav, för det är fortfarande föräldrar som är engagerade i föreningen, och de har kanske tillräckligt mycket redan. Men en utbildning per år kanske man kan kräva, säger Evelina Karlsson.
Har ni något råd till ledare och föräldrar som misstänker att det finns barn i gruppen som har NPF?
– Våga fråga. Våga prata med tränarna. Föra en öppen dialog med oss tränare är ju att föredra, säger Emelie.
– Sen tänker jag att om föräldrar börjar misstänka att deras barn kanske har en NPF så är det troligtvis så. Så sök hjälp, säger Evelina.