Lennart slår sig inte till ro

Lennart KG Johansson fyller 70 år men tänker inte pensionera sig. Han sitter i styrelsen i Svensk Plastindustriförening (SPIF), en branschorganisation för 140 plastbearbetande företag. Han titulerar sig numera plastkonsult. Om plast kan han tala länge, väl och initierat.

Vad gör ni i SPIF?

– Det är olika ben. Stöd till myndigheter, allmänhet och till svenska företag. SPIF ska hjälpa regeringen i nya förslag till EU, som experter. Politiker kan ju inget om plast. Sedan information till allmänheten, att det kanske inte är så dumt med plast. Vi behöver den i många sammanhang. Till exempel blodpåsar, högspänningskablar, flygplan och bilar. Jag vet inte hur många miljoner liter bensin hela Europa sparar för att det är plast i bilarna. Man säger att plast är giftigt men plast är aldrig giftigt. Däremot om man tillsätter ämnen, som till exempel flamskyddsmedel och mjukgörare. Det gäller således att ta ett helhetsgrepp när vi diskuterar plast och dess alternativ. Riskanalyser och jämförelser mellan olika konstruktionsmaterial måste genomföras i större omfattning för att skapa en hållbar värld.

Hur ser du på att fylla 70 år?

– Först och främst är jag glad för att jag är frisk och kan göra det jag vill. Förut, vid 40, 50 och 60 då har jag varit mitt i arbete, fast anställning. Nu har jag möjlighet att välja precis hur mycket jag vill arbeta. Det känns bra.

Men det började med uppväxten i Motala. Hans pappa var planeringschef och försäljningschef på Motala verkstad och hans mamma utbildad tandtekniker men hon slutade och blev hemmafru.

– Det var en fantastisk uppväxt där i Motala verkstad. Alla kände alla. Man gick från det ena huset till det andra. Det skulle man önska, att alla barn fick en sådan uppväxt.

Efter studenten blev det kemiingenjörsstudier i Lund vilka avslutades med en doktorsexamen och vidare till Västerås och arbete på ASEA/ABB. Där blev han kvar i tio år och jobbade med plast. Han lämnade detta för ett arbete som konsult utomlands som parades med undervisning, så småningom i flera länder. Men längtan tillbaka till Sverige blev för stor och Lennart flyttade till Nora. Han arbetade sedan på Gyttorp där Alfred Nobels första företag är beläget.

I Nora såddes fröet till författandet. Lennart bodde nämligen i Dagmar Langes gamla lägenhet, på gatuadressen Maria Langs gränd. Detta gjorde att han tog steget till att bli författare.

– Kunde hon så kan väl jag, säger han om tanken på att skriva första boken.

Om detta kan man läsa i hans första bok "Champagne och vit choklad" (2014). Boken ska ses som en deckare med inslag av verkliga fakta. 2016 kom andra boken "Madeira och mörk tryffel" med handlingen förlagd till Motala och Godegård. En spänningsroman men framför allt en dystopisk thriller.

Till hösten är det en ny bok på gång. Den är färdigskriven men några delar skall tillfogas innan den är färdig för utgivning. Boken på intet sätt lik Lennarts tidigare böcker, påstår han. Den här rubricerar han som en presentbok med titeln "Sällsynta händelser i vardagslivet".

– Alltså handlar den om händelser som är så sällsynta att de inte borde inträffa men gör det ändå. Jag har valt att bara behandla egenupplevda sällsynta händelser. Sedan är det upp till läsarna att notera sina egna och dela dessa med vänner och bekanta. Det kan förgylla tillvaron som annars kan vara sällsynt tråkig.