Vissa rycker på axlarna medan andra kokar inombords. Som reporter är språket, förutom block, penna och mobiltelefon, ett av mina viktigaste arbetsredskap. Det är viktigt att det vi skriver blir språkligt korrekt. Stavfel och grammatiska fel får inte bli något som stör läsningen eller kommer i vägen för innehållet.
Ibland blir reaktionen så kraftig att läsarna hör av sig till oss. Det är bra att uppmärksamma fel, då har vi ju chansen att rätta till dem och förhoppningsvis inte göra samma misstag igen. Samtidigt kan man fundera över de som ondgör sig över dagens språkbruk eller upplevda brist på grammatisk korrekthet. Visst, vi översköljs av texter med stavfel, uteblivna skiljetecken och felaktig användning av stor och liten bokstav, men det är också så att vi i dag genom bland annat sociala medier i större utsträckning kommunicerar offentligt. Det som är fantastiskt med språket är också att ingen egentligen bestämmer över det. Språket är allas och språket är levande. Det som var fel igår behöver inte ses som ett fel imorgon. Annars skulle vi fortfarande skriva eder, sutto och tilltalat med Ni.
Det finns också språkliga brister som kan ses som värre än särskrivningar eftersom de i betydligt större utsträckning påverkar läsbarheten. Ett sådant exempel är när man inte skriver för den som faktiskt ska läsa texten. Jag läser mycket texter från kommuner och myndigheter och snubblar över handlingar som uppenbarligen skrivits med kollegorna i tankarna och inte allmänheten. För oss som journalister gäller det också att inte hamna i samma fälla.
Språket väcker reaktioner och känslor, både hur det brukas och missbrukas. Det är bra. Fortsätt tycka och tänka, men kom ihåg att själv använda ett språk som inte kränker eller skadar andra.