Svenskt elände. Jag vet inte vad ni får för associationer när ni hör detta uttryck. Själv kommer jag att tänka på 70-talet och Jan Troells filmatiseringar av "Utvandrarna" och "Invandrarna". Ni kan säkert storyn av Vilhelm Moberg, om smålänningarna som beger sig till Amerika för att slippa svält, missväxt och fattigdom i Sverige. Det blir dock inte direkt karnevalsstämning på andra sidan Atlanten heller...
Det svenska eländet har överlevt. Och det frodas, även om det numera handlar om något annat än obrukbara åkrar och beniga kor. Nuförtiden är eländet på det mer personliga planet. Det går knappt att slå på radion eller teven utan att får höra någon människa som berättar om sin svåra barndom eller en traumatisk upplevelse de inte kan glömma. Som "Sommar" i P1, är det ett krav att huvudpersonen måste dela med sig av någon tragiskt som hänt i livet för att få vara med? De där "Sommar"-programmen som förekom förr, när man satt och småskrattade i en och en halv timme, existerar ju knappt längre. Nu menar jag inte att det måste vara skrattfest varje dag, men kanske då och då?
Och det är samma sak med de stora underhållningsprogrammen på teve. "Så mycket bättre" skulle kunna heta "Så mycket sämre". De flesta av artisterna i programmen har haft framgångsrika karriärer, men sitter där kring middagsbordet och bryter ihop varje vecka. Nu menar jag inte att framgång behöver betyda lycka, men själv skulle jag tycka att det vore befriande om man fick höra fler roliga anekdoter från deras artistliv, mer tankar om deras musik. Det är ju samma sak med "Stjärnorna på slottet", som blivit till något av öppen terapi för det som anses vara våra största stjärnor.
Det är inte bara kändisar som är ledsna, utan även de som vill bli kändisar. Ni vet, där står någon och storbölar över att hen åkt ur en matlagningstävling, som om hela livet är slaget i spillror. Herregud, om du vill jobba med matlagning, utbilda dig till kock! Nästa kväll brister det för någon ung människa som inte gått vidare i "Idol". Som om den enda vägen att bli artist är i en tv-sänd talangjakt...
Nu har jag bara skrivit om underhållningsprogrammen. Vi har ju även program där folk gråter över sin ekonomi, sin vikt, sin svenska släkt, sin ensamhet, sitt nedgångna hus, sin misslyckade tårta, ja, listan kan göras hur lång som helst. Det finns helt klart en marknad för tårar och elände nuförtiden!
Trevlig helg!