Alexandra Ahréns utgångspunkt är att hon vill veta så lite som möjligt om bakgrunden till de undersökningar som hon ska utföra i sitt jobb som forensiker. Det handlar om att behålla sin opartiska inställning, eftersom det trots allt är mänskligt att påverkas av information. Dessutom kan hon och hennes kollegor analysera kulor och hylsor, och jämföra dem med tidigare skjutningar, utan att veta i vilken stad som vapnet har hittats eller om det finns någon misstänkt i ärendet. ”Det finns ingen anledning för mig, i mitt jobb, att veta det”, säger Alexandra.
Vilket vapen användes vid den här skottlossningen? Har samma vapen använts vid andra skjutningar?
Det är två frågor som medarbetarna i vapengruppen på Nationellt forensiskt centrum, NFC, ställer sig i sitt vardagliga arbete. I personalstyrkan finns Alexandra Ahrén, forensiker och operativ koordinator.
– Jag har världens roligaste jobb, säger hon bestämt.
Det finns strikta regler kring vilka som får vistas i lokalerna, belägna i Garnisonen i Linköping. Media finns inte med på den listan. Därför träffar vi Alexandra i ett mötesrum på arbetsplatsen.
För att ändå ge insyn i det arbete som pågår bakom vapengruppens stängda dörrar har hon med sig bland annat två pistolliknande vapen. Att titta ner på dem känns nästan surrealistiskt för någon som inte ser vapen dagligen. För Alexandra är det däremot vardagligt.
– Det är klart, i början var det lite konstigt. Man är nere i vår korridor och någon kommer gåendes med ett vapen i handen... Man hajade till lite, men ganska snabbt blev det också vardag.
I 13 år har Alexandra varit en del av vapengruppen. Hon stormtrivs, men att hon hamnade här beskrivs ändå bäst som en slump. Redan när hon påbörjade utbildningen till medicinteknisk ingenjör stod det klart att hon skulle jobba på sjukhus, med medicinteknisk utrustning. Under några års tid gjorde hon det, men när det dök upp en ledig tjänst i vapengruppen bestämde hon sig för att söka den.
– Hela grejen med rollen i samhället och rättskedjan är spännande, att man är med i den, konstaterar hon.
När Alexandra Ahrén får frågan om det någonsin är svårt att vara opartisk säger hon nej, men att det är mänskligt att påverkas av kringinformation. Inom NFC pratas det därför mycket om att vara oberoende och opartisk. För att säkerställa att undersökningar och rapporter är korrekta görs arbetet inte helt på egen hand. När en medarbetare har tittat på ett vapen och skrivit en rapport lämnas materialet vidare till en kollega, som får göra samma arbete. Därefter diskuteras slutsatserna, tills kollegorna är överens. "Vi har ändå de diskussionerna hela tiden”, säger Alexandra.
Och visst stämmer det, minst sagt, att Alexandra och hennes kollegor spelar en roll i rättskedjan.
Vapengruppen tar emot att spår efter skjutningar i Sverige. Tillsammans med kollegorna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå undersöks omkring 2 000 vapen årligen.
– Vi har alla ouppklarade skjutningar hos oss och vi vill hitta vapnen till dem, förklarar Alexandra.
På NFC finns flera avdelningar, däribland en fotoavdelning. Där fotograferas bevismaterial i brottmålsärenden. Foton som tas blir till underlag för forensikernas undersökningar. Det kan till exempel handla om fingeravtryck.
Vapengruppen är ofta sist i NFC-kedjan. Vid brott ska bevismaterial först undersökas av kollegor på andra avdelningar, exempelvis de som arbetar med dna-spår och fingeravtryck.
I perioder har köerna till vapenundersökningar varit långa. Senast 2023, i skenet av våldsvågen i Stockholm, fick NFC kritik för att vara för långsamma i sitt arbete med att undersöka bland annat vapen. Enligt Alexandra har det dock blivit bättre.
– Vi har inte så jättemycket i kö som vi har haft tidigare.
Hon upplever inte att det i första hand är antalet ärenden som bidrar till eventuella köer. Under hennes tid i vapengruppen har det snarare handlat om att flera medarbetare slutat. Dessutom finns en tydlig prioriteringsordning bland ärendena.
– Men det är klart att det märks när det är mycket skjutningar och det kan vara intensiva perioder, när det är många skjutningar under några veckor.
I vapengruppen jobbar Alexandra Ahrén, tillsammans med sina kollegor, bland annat med att hitta samband mellan skjutningar. I deras databas finns bevismaterial från alla ouppklarade skjutningar i Sverige. När de får in nya hylsor och kulor kan de jämföra dem med materialet i databasen – och på så sätt få svar på om samma vapen har använts vid andra skjutningar. Förutom att hitta samband är deras jobb också att konstatera när sambanden saknas. "Många tänker nog att vår roll är att vi ska sätta dit folk, men det är inte så vi ser det. Det är inte så att vi tittar på de spår som vi kan se och vill att det ska vara på ett visst sätt, utan vi tittar på dem och värderar dem utan någon vetskap om vad som egentligen har hänt", förklarar Alexandra.
Samtidigt har vapengruppen också hunnit utvecklas, i takt med den ökade gängkriminaliteten. Vid akuta ärenden fördelas till exempel arbetsuppgifter, som i normala fall sköts av en person, på flera medarbetare.
En liten, genomskinlig behållare har också bidragit till det uppsnabbade arbetet, enligt Alexandra.
– Vid alla skjutningar i Sverige, när man plockar hylsor från en brottsplats, skopar man upp den med den här, säger hon och håller fram den.
Vid skjutningar är vapengruppen den första NFC-avdelning som får ta del av material och påbörja sina undersökningar. Då tittar de, genom en genomskinlig behållare, på de hylsor som hittats på brottsplatsen. I sitt datasystem kan hylsan jämföras med bevismaterial från tidigare, ouppklarade skjutningar. På så sätt kan Alexandra Ahrén och hennes kollegor få ett preliminärt svar på om samma vapen har använts vid flera skjutningar.
Konceptet med själva behållaren är egentligen inte nytt, men fram till för bara ett par år sedan användes en annan variant. Till skillnad från den uppdaterade behållaren passade den gamla inte i jämförelsesystemet. Därför kunde hylsan inte undersökas förrän dna-undersökningen var klar.
Den nya behållaren, som tillverkas av ett företag i Mjölby, passar däremot. Därför kan vapengruppen nu jämföra hylsor mot andra skjutningar, innan dna-undersökningen. Behållaren testades hösten 2022 och då var tiden för att undersöka hylsor nere på 14,5 timme.
– Nu är vi jättesnabba och så vitt jag vet är det inga andra i världen som gör så här, säger Alexandra.
Arbetet är varierat inom vapengruppen på NFC. Medarbetarna gör allt från att identifiera och bedöma vapen, samt provskjuta dem, till att granska och jämföra spår på kulor och hylsor. Några medarbetare jobbar också med att undersöka skjutavstånd, det vill säga avståndet från skytten till det första träffade föremålet. Inom gruppen görs även vapenlagsbedömningar på bild- och videomaterial.
Bakgrunden till de kulor och hylsor som hon undersöker tänker hon oftast inte på. Hon pratar lättsamt om sitt jobb – eftersom det för henne är just ett jobb, om än ett som hon verkligen trivs med.
– Sedan tycker jag också att det är en hemsk utveckling i att det finns så mycket vapen och skjutningar, men när jag ser att det har skett en skjutning är nog den första instinkten att ”det är jobb”.
Ser du några risker för att bli negativt avtrubbad?
– Det kanske det kan finnas för vissa, men jag känner ingen sådan oro för egen del.
Alexandra konstaterar att vissa stora händelser etsar sig fast och påverkar alla. Hon lyfter dådet i Örebro som ett exempel.
– Då tänker inte jag jobb över huvud taget, då tänker jag på händelsen som alla andra.