Direkt efter explosionen blev Irene och Anders utlokaliserade i en studentlÀgenhet i T1. DÀr bodde de i tre veckor.
Det var en morgon som mÄnga andra hemma i Irene Palms och Anders Lindquists kök.
Irene fixade med frukosten vid köksbÀnken och Anders satt med en kopp kaffe vid bordet, alldeles intill fönstret.
DÀr utanför lyste försommarsolen starkt och varmt över à dalagatan.
Det skulle bli en het dag, fredag 7 juni 2019.
â Allt gick sĂ„ fort, pĂ„ brĂ„kdelen av en sekund. Först kom ljuset, sedan smĂ€llen, sedan lĂ„g jag pĂ„ golvet.
Klockan Àr 9.00 nÀr Anders Lindqvist far i golvet.
Idag vet vi att nÄgon hade placerat 15-20 kilo sprÀngmedel i en lÄdcykel utanför à dalagatan 1, hyreshuset snett mittemot 2B dÀr Anders och Irene bor.
Vi vet ocksÄ att det blev den största detonationen i Sverige pÄ drygt 20 Är och att den förvandlade hörnet à dalagatan-Hamngatan till nÄgot som sÄg ut som en krigszon.
Fasaden till à dalagatan 1 och 3 förstördes fullstÀndigt. PÄ 2B slogs mÄnga fönster sönder av tryckvÄgen, bland annat det fönster vid vilket Anders drack sitt morgonkaffe.
Nu har snart ett Är gÄtt och vi sitter pÄ gÄrdsplanen mellan husen och minns tillbaka med Anders och Irene.
â Jag kan tĂ€nka pĂ„ det Ă€n idag. Jag drömmer om det, sĂ€ger Anders. Det Ă€r som en ögonblicksgrej dĂ€r jag stĂ„r upp och sen ligger ner. Sen vaknar jag. SĂ„ mal det pĂ„ hela tiden. Jag vaknar inte kallsvettig, det Ă€r ingen mardröm, men det upprepas in absurdum. Och det pĂ„minner mig stĂ€ndigt om vad som hĂ€nde 7 juni 2019.
Ett par timmar efter smÀllen mötte vi Irene och Anders vid avspÀrrningarna utanför sporthallen. Anders var ordentligt medtagen och satt pÄ en sten vid cykelstÀllen medan Irene tycktes behöva prata om hÀndelsen.
Hur minns ni de första timmarna efter smÀllen idag?
â Jag reste mig upp och började försöka skapa en gĂ„ng i glaset pĂ„ golvet. Det gick förstĂ„s inte. LĂ€genheten Ă„ldrades tio Ă„r pĂ„ nĂ„gra hundradelar av en sekund. Jag fortsatte plocka i ordning och började faktiskt dammsuga, berĂ€ttar Anders.
SÄ nÄgra minuter efter smÀllen stod du och dammsög?
â Ja, jag antar att det var i chock.
Anders skrattar Ät minnet och tittar pÄ Irene.
â Jag kommer inte ihĂ„g sĂ„ mycket av vad jag gjorde precis efterĂ„t, sĂ€ger hon. Jag vet att jag ringde mina bröder innan vi gick ut, jag sa âDet har varit en bomb!â, men de fattade ingenting. Sen minns jag att det ramlade ut grejer nĂ€r vi öppnade köksskĂ„pen.
â Vi hade kommit hem frĂ„n Kreta tvĂ„ dagar tidigare och vĂ„ra resvĂ€skor lĂ„g fortfarande uppfĂ€llda fulla med saker. Efter smĂ€llen tog jag pĂ„ mig en strandklĂ€nning dĂ€rifrĂ„n och gick ut. Sen vet jag inte riktigt, men jag minns att jag var vid samlingsplatsen vid simhallen.
Vilka hade ni kontakt med i början?
â Platsen spĂ€rrades av ganska direkt, men StĂ„ngĂ„staden var fantastiska i hur de tog hand om oss och lĂ€t oss komma in och hĂ€mta grejer vid vissa tillfĂ€llen. Deras personal var jĂ€ttetrevlig. Plus att vi senare fick kompensation pĂ„ hyran, sĂ„ all heder till dem, sĂ€ger Irene som ocksĂ„ vill framhĂ„lla personalen pĂ„ Teknikbyggarna och Probaco som stĂ„tt för renovering och sanering i omrĂ„det.
Irene och Anders blev direkt efter explosionen utlokaliserade i tre veckor till en studentlÀgenhet i T1-omrÄdet.
â Det gick, men det var inte sĂ„ roligt, sĂ€ger Irene. Vi Ă„t frukost dĂ€r men resten av dagarna var vi ute pĂ„ stan. Vi hade med oss vĂ„r dator för att kunna se pĂ„ film pĂ„ kvĂ€llarna, men man var tvungen att vara inskriven pĂ„ universitetet för att komma Ă„t nĂ€tverket. SĂ„ vi satt med vĂ„ra smĂ„ telefoner och kollade pĂ„ film pĂ„ kvĂ€llarna.
Förhördes ni av polisen de första veckorna?
â Ja, de ringde flera gĂ„nger, sĂ€ger Anders. Om det nu fanns bus i det vĂ€rst drabbade huset, vilket det tydligen gjorde, sĂ„ Ă€r de skingrade för vinden nu. Vad vi har hört sĂ„ kommer inte alla som bodde i huset flytta tillbaka nĂ€r det Ă€r fĂ€rdigrenoverat. Och det kommer nog ta 1,5 Ă„r efter smĂ€llen innan det Ă€r klart. De har rivit ut rubbet i huset, det Ă€r bara innevĂ€ggarna kvar.
Har ni pratat mycket med grannarna om hÀndelserna?
â Ja, vi har fĂ„tt ganska bra kontakt med nĂ„gra av vĂ„ra grannar efter det hĂ€r, sĂ€ger Anders. Det krĂ€vs tydligen nĂ„got sĂ„nt hĂ€r för att man ska börja snacka med varandra i huset.
Irene fyller i:
â Första gĂ„ngen var nĂ€r det smĂ€llde. DĂ„ samlades mĂ„nga hĂ€r utanför, sedan vid samlingsplatsen vid simhallen. Sen har det hĂ„llit i sig. NĂ„gra av oss har faktiskt trĂ€ffats en del och fikat, bland annat för luciakaffe. Det har varit kul att lĂ€ra kĂ€nna grannarna.
Vad sÀger ni och grannarna nÀr ni möts?
â De flesta kĂ€nner att nu har det hĂ€nt hĂ€r, men det hĂ€nder nog inte igen hĂ€r. SĂ„ folk bor kvar. Personligen kĂ€nner jag ingen rĂ€dsla för att det ska smĂ€lla igen, sĂ€ger Anders.
Irene:
â Jag Ă€r mer pĂ„ min vakt och tittar mer pĂ„ vilka som rör sig i omrĂ„det. Och jag har blivit Ă€nnu mer rĂ€dd för höga ljud. Man kan nĂ€stan inte förstĂ„ att det har hĂ€nt. Inne hos oss Ă€r allt i princip Ă„terstĂ€llt. Det Ă€r fortfarande en del gropar i golvet efter allt glas som vi gick i dĂ„. Och bordet Ă€r det en del repor i. Men det mesta Ă€r Ă„terstĂ€llt med nya fönster och gardiner.
â Det Ă€r som en granne sa, den som gjorde bomben hade nog ingen bra kunskap i kemi. Skulle de skrĂ€mma nĂ„gon sĂ„ behövde de ju inte ta hela kvarteret. Det blev lite vĂ€l mycket. Vi kan fortfarande hitta smĂ„ glasbitar som kilat sig in i konstrottingmöblerna pĂ„ balkongen.
Vad skulle det betyda för er om de löser brottet?
â Det skulle ju bli nĂ„n form av avslut, sĂ€ger Anders. Man skulle vilja veta vad polisen kommit fram till, men jag Ă€r hundra pĂ„ att det aldrig kommer att lösas. Huvudsaken Ă€r att man kommer fram till anledningen. GĂ€rningsmannen har mindre betydelse. Men vi fĂ„r nog leva med det ocksĂ„, att det aldrig klaras upp. Leif GW Persson tror ju inte heller pĂ„ en lösning.
"Allt gick sÄ fort, pÄ brÄkdelen av en sekund. Först kom ljuset, sedan smÀllen, sedan lÄg jag pÄ golvet." berÀttar Anders Lindquist.
Ăven denna sommar blir mĂ€rklig för Anders och Irene i coronapandemins spĂ„r.
â Vi försöker hĂ„lla distansen, sĂ€ger Irene. Vi Ă€r 66 och 68 Ă„r och Anders Ă€r ju rökare. Vi hade tĂ€nkt Ă„ka till Kreta och sen till Toronto och hĂ€lsa pĂ„ Anders son. Men det blir inget med det.
SÄ det blir en sommar pÄ à dalagatan?
â Ja, man har ingen lust att sĂ€tta sig pĂ„ tĂ„get heller, sĂ€ger Anders. Rekommendationen Ă€r ju att inte ta sig lĂ€ngre bort Ă€n tvĂ„ timmar frĂ„n boplatsen. Vi lever hĂ€r och nu och försöker att inte titta för mycket bakĂ„t. Jag tror det Ă€r viktigt nu nĂ€r Ă„ren rullar pĂ„ sĂ„ fort.
Anders tittar ut mot balkongen, Àr tyst ett par sekunder, och sÀger sen:
â Vi fĂ„r nog leva med explosionen resten av livet, men den hĂ€r sommaren fĂ„r vi i alla fall bo hemma.