Det första larmet nådde räddningstjänsten strax efter klockan nio på fredagsmorgonen.

Det berättade att en sprängning ägt rum i hörnet av Hamngatan och Ådalagatan, men inte så mycket mer.

– Jag visste inte omfattningen av detonationen när jag satte mig bakom ratten för att åka till Linköping, berättar brandingenjör Samuel Andersson som arbetar på räddningstjänsten i Norrköping.

Artikelbild

| Brandingenjör Samuel Andersson från Norrköping ledde räddningstjänstens manskap vid platsen där sprängladdningen detonerade i fredags.

Han ryckte ut för att ikläda sig rollen som räddningsledare.

– Vi följer en bestämd befäls- och ledningsstruktur vid olika typer av larm och den här uppgiften låg på mitt ansvar, säger Andersson som gasade ut på E4 med blåljusen och sirenerna påslagna på befälsbilen.

Det gick fort, riktigt fort.

– Efter hand fick jag mer information om händelsen och förstod att något riktigt allvarligt hade inträffat. Då insåg jag att jag behövde komma fram så snabbt som möjligt, säger Samuel och fortsätter:

Artikelbild

| Brandingenjör Samuel Andersson menar att det var ett mirakel som gjorde att inga människor skadades allvarligt eller omkom vid fredagens sprängdåd i Linköping.

– Vi tar alltid hänsyn till hur trafiksituationen ser ut och anpassar farten. Vad för sorts larm som kommit in är också avgörande, men jag tror aldrig att jag tagit mig fram så fort på E4 tidigare.

– Som tur var det inte så många fordon ute. Vänsterfilen var i stort sett fri hela vägen till Linköping.

I korsningen vid Hamngatan och Linnégatan hade räddningstjänsten inrättat en ledningscentral och Samuel Andersson övertog ansvaret som räddningsledare när han kom fram.

– Det var nästan chockartat att se förödelsen. Kraften i explosionen måste ha varit enorm. Min första tanke var att här måste många människor ha skadats allvarligt. Säkert också några med dödlig utgång.

Att inte fler än ett 20-tal personer omhändertogs med lindrigare skador ser Andersson som ett mirakel.

– Det är en trafikerad plats där vanligtvis många gående rör sig. Hade någon befunnit sig i närheten när laddningen exploderade hade de förmodligen inte klarat sig.

Räddningstjänsten hade ett 15-tal brandmän på plats.

Deras initiala arbetsinsats bestod i att tillsammans med polisen säkra området och bedöma hållfastigheten i de byggnader som skadats av detonationen.

Därefter handlade det om att söka igenom samtliga de lägenheter vars fönster och balkongdörrar hade krossats av den kraftiga tryckvågen.

– Vi jobbade oss fram genom att ta hus för hus. Målet var att söka rätt på människor som hade skadats eller, i värsta fall, hade omkommit. Vi visste inte vad som väntade oss när vi tog oss in i bostäderna.

Samuel Andersson berättar att brandmännen stötte på knappt en handfull människor som var kvar i sina lägenheter på Ådalagatan 1 och 3.

– Två befann sig på Ådalagatan 1. Hur många det var på Ådalagatan 3 vet jag inte, men det var ett under att samtliga hade klarat sig utan allvarliga skador.

Att kunna kliva in i rollen som professionell yrkesman är ytterst viktigt i situationer som den på Hamngatan och Ådalagatan, menar Andersson.

– Du får stanna upp och reflektera över de första synintrycken när du kommer fram till platsen.

– Sedan, på några sekunder, måste du växla om och ha fullt fokus på din arbetsuppgift.

Samuel Andersson anser att räddningstjänsten, polisen och sjukvårdspersonalen klarade av den extraordinära insatsen vid olycksplatsen på ett bra sätt.

– Samverkansmässigt fungerade det utan missöden. Insatsen imponerade på mig, inte minst hur sjukvården snabbt växlade upp och fick fram alla tänkbara resurser.