20 år sedan polisen och officeren sadlade om

När Niklas var 16 år tyckte hans far Gillis Wärn att de var dags för sonen att börja sommarjobba. Niklas medger, så här i efterhand, att han hellre hade velat tillbringa dagarna på stranden. Istället fick han jobba som mäklarassistent på pappans dåvarande firma, som han drev med två andra kollegor på Strandvägen.

Pappan köpte något år senare Selander & Karlholm, som låg vid Södra allén, men Niklas kände sig inte redo för att bli mäklare. Istället flyttade han till Stockholm, utbildade sig till polis och jobbade som befäl när Gillis en dag kom med ett konkret förslag.

"Det är dags att du kommer hem för jag ska gå i pension", sade han.

Vi sitter i ett konferensrum i Cityhuset där killarna i dag har sin verksamhet och där Länsförsäkringar bank- och försäkring också finns. Lars bjuder på kaffe. När vi sätter oss ringer Niklas telefon, han ursäktar sig och smiter iväg för att ta samtalet. Redan här får man en känsla av deras olikheter. Den ena uppträder lugnt och artigt, den andra är förvisso också artig, men utstrålar lite mer rastlöshet.

– Niklas är en idéspruta, en enormt duktig fixare och bra på att få ihop affärer som är lite krångliga, beskriver Lars sin kompanjon.

Lars i sin tur benämns med attribut som omtänksam och trygg.

När Niklas är tillbaka i fåtöljen igen berättar han om sina år i Stockholm, att han trivdes både med jobbet som polis och privatlivet. Samtidigt var han inte främmande för ett karriärbyte eftersom han lockades av tanken att få jobba med affärer. Så när det avgörande samtalet från Gillis kom, svarade han ja.

Så här i efterhand tror Niklas att det var bra att han fick skaffa sig livserfarenhet innan han gav sig in i mäklarbranschen. Gillis plan var att sonen tillsammans med Lars, som vid den tiden var svärson, skulle fortsätta driva företaget. Lars som på den tiden jobbade som officer, stod själv inför ett vägval när han visste att I4 i Linköping skulle läggas ner. Karriärbytet var ett faktum. Dåvarande mäklarutbildning lästes in på ett år, parallellt med detta jobbade killarna vid sidan om Gillis.

– Han var otroligt givmild med tips, men vi var nog jävligt jobbiga som två svansar efter honom, jag på förmiddagen och Nicke på eftermiddagen, säger Lars och skrattar.

Men som nyutbildade mäklare var det tufft att få lån för att kunna köpa byrån.

– Ingen ville finansiera oss. Namnet som gällde var Gillis, säger Niklas.

Med stöd och support från, bland annat, företagaren Bengt Axén lyckades de till slut få en bank att tro på deras affärsidé och Gillis fanns kvar vid deras sida.

– Han sade att han skulle jobba med oss i två år så att vi skulle kunna komma igång. Han blev kvar i tolv, till han var 78, säger Lars.

Till en början väntade hårt arbete då firman också hade en auktionsdel och en begravningsbyrå kopplad till sig. Dagen kunde börja vid 06 då killarna fick börja bära möbler. Sedan fortsatte de jobba med husförsäljningarna för att plötsligt få rycka in och assistera begravningsverksamheten.

– Då var det bara att åka hem och duscha och byta om, säger Lars.

På kvällen hölls ofta auktioner, så inte sällan slutade arbetsdagen vid 22-tiden.

– Den som tjatar om semestrar skulle prova på att vara egen, poängterar Niklas.

2007 flyttades mäklarfirman till Skolgatan och övrig verksamhet såldes av.

– Himmelriket kom då, skojar Niklas.

Två år senare hörde Länsförsäkringar av sig och ville inleda ett samarbete. Pappa Gillis var tveksam till planerna men både Niklas och Lars såg fördelarna i erbjudandet och bestämde sig så småningom för att bli franchisetagare. Vid den tidpunkten hade Gillis fyllt 78 år och i samband med flytten till Cityhuset fanns inte längre någon kontorsplats till honom.

– Men han kom in och fikade varje dag, säger Niklas som tror att pappan, om han hade levt i dag, skulle vara nöjd över utvecklingen.

I dag är de sju personer som jobbar på byrån och mycket har förändrat sedan 1990-talet då alla objekt fotades med polaroidkamera och hus ofta såldes utan besiktning.

– 1998 beslutade vi oss för att skaffa internet, men vi funderade över om vi verkligen behövde det, säger Niklas och skrattar – med facit i hand.

Tidningsannonserna, där hemnumret till mäklaren stod med, har fått konkurrens av digitala medier och numera är det mobilen som är det främsta arbetsredskapet – sju dagar i veckan.

Båda killarna vittnar om att kunder kan ringa såväl tidiga morgnar som kvällar och helger, många förväntar sig att en mäklare alltid svarar, menar de.

– Det är svårt för folk att förstå att vi också har ett privatliv, säger Lars samtidigt som han själv har svårt för att inte vara nåbar. Han tillägger lite motvilligt, men med glimten i ögat:

– Jag smög undan på toa när det var Alla hjärtans dag för att ta ett samtal.

Att byta yrke ännu en gång är inte aktuellt för någon av dem. Däremot erkänner Niklas att han en sommar tittade avundsjukt på en trädgårdsarbetare som satt på en åkgräsklippare i solskenet.

– Jag tänkte, fan vad skönt att få sitta på den. Men då hade jag fått 104 samtal på tre timmar.