Det känns som i går, men samtidigt som en evighet sedan jag för första gången klev in genom dörren till lokalredaktionen i Vadstena. Det var 1994, för nästan exakt 25 år sedan. Jag hade fått jobb som reporter i en för mig helt ny stad, om man bortser från en klassresa i mellanstadiet och ett par konsertbesök på borggården. Jag jobbade tillsammans med två andra journalister på Vadstenaredaktionen. Dessutom hade vi en receptionist. Det var höga krav, vi skulle fylla två sidor varje dag, helst tre, och då hade tidningen dessutom den lite större Berlinerformatet. Så vi skrev verkligen om allt.
Den tekniska utvecklingen har varit nästan ofattbar sedan dess. Vi använde förstås datorer redan då, men våra kameror vara analoga. Inne i en städskrubb hade vi några rör för att kunna framkalla bilder på plats i Vadstena, eller rättare sagt för att få fram negativ som sedan kunde granskas på ett litet ljusbord. Varje dag gick sedan en av oss till busshållplatsen, för att skicka ett kuvert med negativremsor eller – om vi inte hann framkalla – filmrullar till Motala, där någon från fotoavdelningen hämtade upp kuvertet vid bussen. Det var en smärre revolution när de digitala kamerorna dök upp några år senare och vi kunde sända våra bilder rakt in i det redaktionella systemet.
Det har varit en lite krokig resa för min del, trots att jag jobbat i samma företag hela tiden. Jag flyttade efter några år in till redaktionen i Motala, i samband med att jag en tjänst som näringslivsreporter. Därefter har jag i tur och ordning jobbat som allmänreporter, kultur- och nöjesredaktör, webbredaktör, webbchef och nyhetschef innan jag i fjol även blev chefredaktör. Det var inget jag siktade på när jag 1994 var på anställningsintervju i det ljusblå huset på Industrigatan hos redaktionschefen Håkan Johansen och chefredaktören Sven Slotter.
Jag tror att "omväxlingen" och att "ingen dag är den andra lik" är det som väldigt många skulle framhålla om man skulle be dem förklara varför de blivit kvar så många år på en arbetsplats. Och jag är inget undantag. Vi kan ju liksom inte göra samma tidning vare dag. Det ska dock medges, att ibland har den känslan kommit, när man för kanske tredje året bevakat ett särskilt evenemang. "Hm, vad ska jag vinkla på i år...".
Som reporter blev det förstås oerhört många möten med människor av alla slag genom åren. Och några av dessa möten har etsat sig fast. Som en öppenhjärtig intervju med Krister Henrikson före en föreställning i Folkets hus, eller – för att visa på kontrasterna – när jag fick träffa en ung man som blivit misshandlad med en järnrör i Motala. Jag minns också en telefonintervju med Francis Rossi från Status Quo, när stjärnan mitt i samtalet plötsligt behövde gå på toaletten. Som varje engelsman bad han artigt om ursäkt när han återkom från kisspausen. "It's okay", sa jag. "No, it isn't", sa han, "Du får se när du når min ålder och behöver springa på toaletten hela tiden".
De flesta läsarreaktionerna har jag fått för en del av de krönikor jag skrivit. Det började redan med en av de första, där jag avslöjade att jag är en "icke kaffe-drickare" och hur tillvaron är för en sådan. Något som kommenterades på en rad uppdrag därefter, "Du Mats kanske vill ha ett glas saft?".
Om jag kommer vara kvar här i 25 år till är förstås tveksamt, om inte pensionsåldern höjs rejält. Man vet ju aldrig. Jag är dock säker på att Motala & Vadstena Tidning kommer att finnas kvar långt efter min pension, när den än blir. Vi tillhör numera Öst Media, ett bolag som trots de tuffa tiderna för mediebranschen har en idé om hur vi ska gå vidare. Det känns bra.