Han kallar sig helst för Putte, har gjort det sedan hans tio år äldre syster döpte honom till det. När han började skolan i Vadstena som sjuåring var det dessutom fyra små Hans som klev in i klassrummet så smeknamnet fick hänga kvar.
– Jag känner mig som Putte. Även mitt treåriga barnbarn kallar mig för det istället för morfar om jag inte lyssnar, säger han och skrattar.
1988 började engagemanget för det fackliga arbetet inom Motala kommun, dit han så småningom flyttade från Vadstena.
– Min dåvarande chef uppmuntrade mig efter att jag upplevt lite orättvisor på arbetsplatsen. Det blev något nytt för mig, säger Putte som fortfarande har kvar sin anställning som parkarbetare trots att han under årens lopp även hunnit med att jobba som både bonde och lastbilschaufför.
Våren 1992 valdes han till ordförande och det blev en tuff prövning när kommunen bara ett halvår senare la ett varsel för 500 personer.
– Det blev en påfrestande tid och telefonen ringde dygnet runt, minns han.
Putte tror att hans styrka alltid har varit att han är ärlig och att han försökt att skilja på sak och person när det blåst motvind. Riktigt arg har han bara blivit en enda gång i yrket och då gällde det en intern konflikt, avslöjar han. Han framstår som en varm och snäll person, "för snäll ibland", säger han som att förtydliga sig själv. Och jordnära.
För sex år sedan drabbades han av en stor sorg då hans tredje hustru plötsligt omkom i samband med en kombinerad födelsedags/bröllopsresa utomlands. Han har inga problem att prata om det idag, även om hans uppriktighet får stanna mellan oss under samtalet.
– Att bli kvarlämnad helt själv var en prövning, säger han.
I fjol fick Putte ett erbjudande om att börja jobba fackligt mot den gröna sektorn med utgångspunkt från Norrköping. Först tackade han nej men ångrade sig sedan och gick med på det nya uppdraget som pågår under tre års tid. Hans roll är att resa runt och få mindre jordbruksföretag, hästgårdar inom trav- samt ridskoleverksamhet men också hemserviceföretag för personlig assistans, att knyta kollektivavtal.
– I min ålder är det svårt att få ett jobberbjudande och jag tyckte att det var en spännande utmaning, förklarar Putte som ser en styrka i att kunna prata med människor. Att inte ha några kollektivtal betyder inte nödvändigtvis att arbetsgivaren vägrar skaffa det. Många gånger handlar det också om okunskap och där kan Putte vara ett viktigt redskap i kommunikationen.
Resorna till Norrköping, säger han är jobbigast. Från dörr till dörr reser han fyra timmar om dagen.
– Men jobbet är oerhört omväxlande, säger han.
Att gå i pension före 65 års ålder är i nuläget inget alternativ, åtminstone inte fullt ut.
– Jag vill vara med där det händer saker.
Att sitta still har han svårt för, både när det gäller arbete och privat. Kan ett staket behöva en ommålning är Putte den första att ta fram penseln istället för att ligga i soffan eller solstolen. Och han medger att barnen under småbarnsåren kunde komma i kläm när han inte hade tid att följa dem till deras fritidsintressen.
– Det tänker jag ta igen med barnbarnen.
Trots många år inom fackligt arbete brinner han fortfarande för frågor som rör sociala villkor och löner.
För en stund blir han allvarlig.
– Samhället är inte rättvist. Om våra medlemmar inte sköter sig blir de uppsagda medan chefer får avgångsvederlag och därefter ett nytt bra jobb att gå till. Idag finns det A och B-lag. Min drivkraft är att inte tröttna på mitt jobb.