När S skulle välja sin lista inför valet var med många som reagerade på att ett av partiets starkaste namn fanns först på plats elva. Förklaringen var att Anne-Lie Liljedahl inte kandiderar till kommunalråd och socialnämndens ordförande ännu en mandatperiod om partiet skulle vinna valet.
– Jag har energi, ork och vilja att jobba med politiken, men jag kandiderar inte till någon kommunalrådspost. Åtta år som ordförande räcker. Det är dags att släppa fram någon ny, säger hon.
Rollen som socialnämndens ordförande är tuff förklarar Anne-Lie Liljedahl. Hon måste ständigt vara tillgänglig för svåra beslut i individärenden och nämnden har länge brottats med utmaningar om bland annat ekonomin.
– Man gör skillnad i människors liv, men man ska inte räkna med att man får stående ovationer. Det är ingen sådan nämnd, säger hon.
Att ständigt vara tillgänglig påverkar livet.
– Det är klart att det innebär begränsningar. Jag kan delegera det till andra i vårt myndighetsutskott, men det kan man ju inte göra jämt. Det är viktigt att den som tar över vet vad man ger sig in på.
Vad kommer du att sakna?
– Allt. Jag brinner verkligen för de här frågorna.
Vad blir skönt att slippa när du inte är socialnämndens ordförande längre?
– Det har varit tungt med problemen på förvaltningschefssidan och det har varit tungt med ekonomin. Ekonomin är som att välja mellan pest eller kolera. Om vi inte gör någonting får vi IVO (Inspektionen för vård och omsorg) på oss och om vi gör någonting får vi revisionen på oss för att vi inte håller budget. Det är en svår balansgång. Vi är ju det yttersta skyddet i många fall och vi får inte säga nej till insatser, säger Anne-Lie Liljedahl.
Lämna politiken helt vill hon inte så framöver sitter hon gärna i fullmäktige och i någon nämnd, om väljarna vill det. Men hon vill också göra plats för någon ny i den politiska S-toppen.
– Jag kan tänka mig att finnas där och stötta, säger hon.
För politiken finns i blodet. I början på 80-talet jobbade hon på Luxor och reagerade på orättvisor där. Det tog henne vidare till SSU där hon var ordförande med Lars Stjernqvist som vice.
– Jag är uppfostrad med att man ska delta. Pappa var aktiv i vänsterpartiet och det var inget snack om att man skulle gå med i facket. Pappa satte mig i bilen och körde mig till fackmötena. Jag var ensam tjej bland herrarna, men det var bara att delta, säger hon.