Det är mycket pumpor nu. Skräckteman och maskeraddräkter, bus eller godis. Halloween har blivit business även i Sverige. Det säljs emellertid mängder av gravdekorationer och gravljus också, för under den här veckan är det ju också dags att hedra minnet av människor som inte längre finns hos oss.
Griftegården, dit många beger sig den här helgen, har en särskild atmosfär. De flesta upplever nog att det är en sorglig plats, men också vacker i sin stillsamhet. Och under allhelgonahelgen är den som allra vackrast, med alla tända lyktor, som skapar en stjärnhimmel, fast på jorden. Ljus i mörkret, för allhelgonahelgen är ju faktiskt ett tillfälle då vi låter det mörka komma inpå oss.
Döden är fortfarande något skrämmande och oerhört svårt att prata om, trots att den ju egentligen borde betraktas som något naturligt. Ingen av oss kommer undan den, som Döden själv upplyste oss om i ”Det sjunde inseglet”, den berömda filmen av Ingmar Bergman: ”Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.”
Vilka uttryck sorgen tar är också svårt att förstå och omöjligt att förutspå. Någon skriker, någon stänger in sig, någon går sönder. Vi är många som mist någon nära anhörig, som fått känna den där overkliga känslan när ens värld stannar upp och man inte riktigt kan förstå varför inte den övriga världen också gör det. Och så den där plötsliga tomheten, ett tomrum som man efter hand inser inte kommer att fyllas igen. Däremot finns det förhoppningsvis många positiva minnen, som gör att den person man mist på något sätt lever kvar.
Själv kan jag slås av vilka konstiga saker som fastnat, minnen som plötsligt kan glimta fram efter flera år. Någon kommentar, någon egentligen helt vardaglig händelse. Något som beskrivs i ”The light will stay on”, en låt med The Walkabouts från 1996:
“And if you bury me, add three feet to it
One for your sorrow, two for your sweat
Three for the strange things we never forget”.
Det är en mörk låt, fylld av vemod, men med refrängen ”Long after we've gone, the light will stay on”. Som gjord för allhelgonahelgen.