Det har gått 23 år sedan Jörgen Emanuelsson blev sin egen. Efter att ha jobbat många år som chaufför i sin fars åkeri fick han chansen att ta över enbilsåkeriet Åkes Bilfrakt. En önskan han själv haft och som i början på 2000 blev verklighet.
– Då tänkte jag att en bil och köra själv, det är ju jättebra, säger han med ett stort leende.
Det gick bra och Jörgen stod snart inför beslutet att behöva utöka.
– Att ha en bil och så behöva säga ifrån mig gods, det vara inte jag.
Det blev en bil till och en till och idag är det 23 bilar, 18 stora och fem mindre. Bilarna går på slingturer i Östergötland, Småland och Västra Götaland, samt Stockholm och Göteborg. Kundkretsen är både större och mindre företag i regionen.
År 2005 fick Jörgen en fråga från Sulzer i Vadstena om han kunde ordna med lagerhållning, vilket blev startskottet för lagerlösningar och idag lagrar de cirka 3500 pall åt sina kunder. I samma veva köpte han en tomt av kommunen för att bygga lager, uppställningsplats och kontor, som stod klart 2007. En investering på tio miljoner kronor. Cirka tio år senare köpte han grannfastigheten för att, i första hand, kunna utöka lagerhållningen och startade bolaget Emanuelssons Logistik AB.
Men varken antal bilar eller lageryta är det som gjort Emanuelssons Transport känt i branschen – utan det stora arbetet med miljö- och klimatsatsningar.
Jörgen berättar att när han första gången fick frågan, från David Varveryd på Energifabriken, om att byta diesel mot biobränslen var han inte riktigt mogen för övergången. Men efter att följt utvecklingen och funderat en del insåg han att det var rätt väg.
– Så jag ringde upp honom och vi hade ett möte. Då fick jag veta att om jag hade grön el i företaget och sen körde alla fordon på fossilfritt, skulle jag bli Europas första fossilfria åkeri. Men jag sa att det räcker om jag blir Sveriges första. Det blir du absolut, sa han till mig, för det är ingen annan som tänkt på det tidigare.
Enligt Jörgen så blev det då ett lätt beslut, både för egen del men inte minst med tanke på kunderna.
Hösten 2014 skedde ändringen och beslutet väckte uppmärksamhet. En artikel i branschtidningen Trailer, en finalplats till Stora Pegasuspriset och så kom kommunens representanter på besök.
Jörgen skrattar när han berättar om det.
– Vi pratade och gick runt, tittade på lokaler och bilar. Och när de skulle gå tog Camilla Egberth, som var kommunalråd då, mig i armen och sa att hon ville prata lite med mig. Hon undrade om jag varit på Motala Expo, och jag sa att ”jo det brukar jag”, det är alltid trevligt att träffa andra företag och kunder. Då berättade hon att ”i år har vi utnämnt ditt företag till Årets Motalaföretag”. Jag sa ”du skämtar” men hon lovade att det var så.
I sex veckor fick han hålla tyst om beskedet innan han fick stiga upp på scenen och ta emot priset.
– 2015 var nog mitt roligaste år. Det hände så mycket då, det händer mycket hela tiden, men just 2015 är ett roligt minne.
Satsningen är lika viktig idag som då. Nu finns även tre biogasbilar i fordonsparken. Samtidigt tycker Jörgen att mer borde göras för att fler skulle kunna gå samma väg.
– Bara för att man ska vara miljövän så får man alltid benen undansparkade, de ska lägga på skatter hela tiden. Ta detta med gasen. De lovade att de inte skulle beskatta fordonsgasen i Sverige förrän 2030, och sen helt plötsligt över en natt lägger de till skatt på 4,50 litern i alla fall. Vi åkare som vill värna om miljön – det är lustig politik.
För att klara kostnadsökningen under senaste året, på alla typer av fordonsbränslen, har åkeriet tvingats att höja drivmedelstillägget för transporterna.
– Hade vi inte gjort det så hade vi inte överlevt idag. Men det blir ju konsumenterna som får betala, säger Jörgen och efterlyser en översikt kring hur högre avgifter slår mot branschen.
– Jag tycker nog att det är bättre att de sänker skatten än reduktionsplikten, säger han och menar att åkare som vill köra fossilfritt måste kunna göra det. Men han tillägger också att det även är en global fråga som inte är helt enkel.
Vi kommer in på jämställdhet istället och Jörgen berättar hur han haft fyra men just nu bara har två kvinnliga chaufförer.
– Men jag vill ha in fler tjejer. Skillnaden är att tjejerna kör lite lugnare, men de hinner lika mycket. De är mer snälla vid grejerna, så är det.
Maria Beutahn är en av dem som kör för Emanuelssons.
– Det är en dröm som jag haft sedan jag var liten. Pappa körde så jag är uppvuxen i det.
Hon har kört länge och trivs bakom ratten. Men bilen betyder mer än så.
– Den är byggd för utställning och jag ställer ut den, det är min egen blå diamant, säger hon vilket bilden på insidan av förardörren stryker under.
Hur kan man locka fler tjejer till yrket?
– Det är frihet under ansvar, man får se mycket, vara ute mycket och träffa väldigt mycket folk.
Jörgen säger att det är svårt att få tag på kvinnliga lastbilschaufförer men att det egentligen gäller även manliga. Han har kontakt med utbildningarna både på Carlsund och Vretaskolan och tar emot praktikanter för att hjälpa unga in i branschen.
– Men det är ju inte bara att köra, det är det andra också. Att lossa, lasta, kontakten med kunderna och så vidare. Man måste kunna hela biten.
Det har hänt en hel del sedan år 2000, med upp och nedgångar på olika sätt. Lågkonjunkturen 2008 kom som en chock för många, så även för Emanuelssons Transport.
– Jag minns att jag tänkte då att, jaha jag fick ha det här i ett halvår, med nybygget och allt. Men vi redde ut det och klarade oss.
Coronapandemi, krig i Ukraina och nu åter lågkonjunktur har däremot inte påverkat så mycket.
– Jag tänker att klarade jag 2008 så klarar jag de nu också, säger Jörgen Emanuelsson.
Resultaten har varit bra de flesta åren och han har kunnat göra investeringar både i fastigheter, lokaler och fordon. Att hålla en fräsch vagnpark är viktigt men han är också noga med att han inte gör allt själv.
– Jag har fruktansvärt bra medarbetare. Mina chaufförer, jag har två riktigt duktiga trafikledare och sen en klippa på ekonomi. Och så har vi fantastiskt fina och bra kunder.
Hur går tankarna för framtiden?
– Jag behöver en chaufför till, annars ser det rätt så bra ut framåt. Sen får vi se, jag kanske inte håller på mer än fem år till. Men jag är ju född i en åkarfamilj, pappa körde tills han blev 85, och kan inget annat. Det är ju en livsstil att vara åkare, så vi får väl se.