Man hör ibland att idrotten förbrödrar. Det är något jag med glädje skriver under på. Åtminstone är det något jag gärna skulle vilja skriva under på. Men är det verkligen så att idrotten förbrödrar? Tyvärr finns det signaler som pekar på att idrotten inte alls förbrödrar. Inte försystrar heller för den delen, även om de avarter jag nu tänkt beskriva i första hand avser detmanliga släktet.
I hockeyns nyligen avslutade junior-VM såg vi tyvärr flera tecken på att den idrottsliga förbrödringen lyste med sin frånvaro. När en rysk spelare avgör mot USA åker vederbördande förbi det amerikanska båset och hånar de då utslagna amerikanarna. Det är så korkat och omoget att det saknar ord. Sedan slutar semifinalen mellan Sverige och Ryssland med att några virrpannor börjar slåss. En svensk spelare väljer att efter slutsignalen åka direkt från utvisningsbåset för att puckla på en ryss. Självklart blir han avstängd nästa match. Kanske var det här Sverige förlorade finalen.
Att en duktig back missar finalen påverkar förstås lagets slagstyrka. Som traditionen bjuder ska man sedan tacka varandra efter matchen. Det som sker på isen måste kunna stanna på isen. Även om det i stundens hetta både gjorts och sagts mindre begåvade saker måste man kunna lägga det bakom sig och ta i hand. Det tyckte uppenbaligen inte en av de svenska spelarna som helt enkelt vägrade att ta en av de ryska spelarna i hand. Idrottens förbrödring såg man här inte mycket av.
Samtidigt med hockeyturneringen avgjordes i Motala Sporthall Östgöta innefotboll cup. Även här såg man inslag som åtminstone ger mig en fadd smak i munnen. I slutspelet lyckades Borens IK besegra Motala AIF. En händelse som i ärlighetens namn inte sker så ofta. Knappt hade mtchen färdigspelats förrän någon eller några uttryckte sin glädje på sociala medier över att Maif fick stryk. Nu skulle man kunna tro att det var någon segerrusig Borensupporter som i sin glädje uttryckte sig mindre begåvat. Så var dock inte fallet enligt de som följde debatten. Hur som helst bidrog det till en mindre förbrödrande ordväxling. En ordväxling som bara har förlorare. Och den allra största förloraren är idrotten.
Jag vill till fullo förstå glädjen när favoritlaget vinner. Men att i samma ögonblick känna skadeglädje över motståndarnas tillkortakommande är bara korkat. Jag har heller aldrig kunnat förstå så kallade supportrar som skriker hatramsor mot motståndarna. Motståndarna är ju en förutsättning för att mitt lag ska kunna spela matcher. Att då skrika ut sitt hat mot dem som är en förutsättning för att matchen över huvud taget spelas ligger inte precis inom det jag menar med idrottlig förbrödring.
I likhet med MVT:s Jens Bollius gillar jag rivalitet och känslor, gärna heta sådana. Det kan sätta färg på den från början gråaste idrottshändelse. Men det måste finnas respekt och det som sker på planen ska stanna på planen. Om mitt lag vinner ska jag självklart glädjas och jubla. Men man får inte glömma att alla segrar sker på någon annans bekostnad. Därför är både spelare, ledare och supportrar skyldiga att uppträda anständigt efter slutsignalen.
Att gratulera motståndarna de gånger man förlorar är självklart. Lika självklart är att respektera de man besegrat. Det är vad jag lägger in i idrottens förbrödring.