â Det Ă€r ett drömjobb, sĂ€ger han.
Lillen berÀttar att han arbetade Ät renhÄllningen nÄgra somrar i slutet pÄ 80-talet, parallellt med jobbet pÄ E-lux, för att kunna fÄ in en fot hos kommunen. NÀr han sÄ smÄningom kom till Södra skolan kÀnde han att "det hÀr Àr min grej".
â PĂ„ E-lux kunde jag inte ens se vad det var för vĂ€der utomhus.
Vikariatet ledde sĂ„ smĂ„ningom till en fast anstĂ€llning och under Ă„rens lopp har arbetsuppgifterna förĂ€ndrats â och utökats med fler ansvarsomrĂ„den. Samtidigt finns fortfarande kontakten med barnen alltid dĂ€r.
â Jag tycker om ungar, det finns alltid nĂ„got gott i alla, sĂ€ger Lillen rakt.
Omsorgen om bÄde elever och kollegor ligger honom nÀra.
â Det Ă€r viktigare att barnen mĂ„r bra Ă€n att det Ă€r rent i rabatten, sĂ€ger Lillen.
Men att lyftas fram offentligt som person, Àr egentligen inte alls hans grej. I förra veckan hÀnde det dock nÀr fyrorna och deras pedagoger hade ordnat en överraskning i klassrummet dit de lurade honom. Lillen möttes av en specialskriven sÄng och en mÀngd teckningar frÄn eleverna som hyllade hans 30 Är som vaktmÀstare.
ââ Jag blev rörd, men det var lite jobbigt. Jag gillar inte att stĂ„ i centrum. Det gjorde jag aldrig som barn heller.
Men visst vÀrmde uppskattningen, och ord som "Lillen Àr kung" och "VÀrdens bÀsta vaktmestare" fÄr honom att le.
Ăven pĂ„ fritiden Ă€r det mĂ„nga barn som kĂ€nner igen honom, ute pĂ„ stan eller i affĂ€ren.
â Vart jag Ă€n gĂ„r hör jag: "Hej Lillen!"
Han har sjÀlv gÄtt nio Är pÄ Södra skolan, började dÀr 1966.
â Jag var lite smĂ„busig, eller snĂ€llt busig som min fröken Sonja Jansson sade.
Men Lillen tyckte att de teoretiska Àmnena var svÄra, utom matte. Han var mer praktiskt lagd, nÄgot som ocksÄ visade sig nÀr han började spela fotboll. I en pÀrm pÄ kontoret har han flera tidningsartiklar som hans hustru Marie noggrant klippt ut. NÄgot han sÀger sig vara glad för i dag. HÀr finns minnen frÄn matcher bÄde med Maif och IFK. Det var ocksÄ under de unga fotbollsÄren som smeknamnet "Lillen" kom till, ganska logiskt.
â Det fanns tvĂ„ Anders i laget, en som var mycket större Ă€n mig.
Men Lillen har hÀngt kvar. I dag Àr det istÀllet fÄ som vet vad han egentligen heter.
Vi fortsÀtter prata om jobbet och ambitionen att försöka rÀcka till för alla, att vara behjÀlplig dÀr han kan, utöver ordinarie uppgifter. Det kan vara allt frÄn att Äka och handla fika till att fixa nÄgot snabbt i ett klassrum.
â Jag sĂ€ger sĂ€llan nej och kan komma och öppna i skolan nĂ€r nĂ„gon glömt böcker eller klĂ€der.
Ăppnar gör han Ă€ven varje vardagsmorgon. Ofta Ă€r Lillen pĂ„ plats lĂ„ngt innan han börjar klockan sju för att titta till skolan lite och sĂ€tta pĂ„ kaffe.
Nyligen blev han ocksÄ pÄmind om att han sjÀlv gÄtt dÀr som elev. Det var i samband med att man rev den gamla cafeterian tidigare i Är som han hittade ett gammalt luktsuddigum som nÄgon hade ritat ett hjÀrta pÄ och skrivit "Lillen"...
Och i dag, lÄngt senare, förknippas han fortfarande med den kÀrleksfulla symbolen.
â Han har hjĂ€rta för sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor. Vi har jobbat ihop i 14 Ă„r och Lillen Ă€r mer Ă€n bara vaktmĂ€stare. Han Ă€r pappa, morfar och farfar ocksĂ„, sĂ€ger pedagogen Konstantin Tsilofitis.