Tomas Morefors tar emot i nyöppnade tatueringsstudion vid Industrigatan. Tidigare höll Ajsomfan tattoo till vid Ăstermalsgatan. Företaget startade 2008, efter att Tomas redan varit verksam som tatuerare i stan i flera Ă„r.
â Jag hade ett rörföretag tidigare. Men efter att jag bröt nacken och krossade knĂ€na 1988 sĂ„ mĂ„ste jag byta inriktning. SĂ„ jag gick en illustratörsutbildning.
Illustratörsutbildningen var pÄ Grafiska institutet.
â Och sĂ„ var jag lĂ€rling hos en slĂ€kting. Som illustratör har jag sedan arbetat med tekniskt eftermarknadsmaterial, instruktionsböcker och sprĂ€ngskisser och sĂ„dant till bland annat Scania, VAG och DeLaval, som Ă€gnar sig Ă„t mejeriutrustning till kostallar och liknande.
FrÄn illustrationer var inte steget sÄ vÀldigt lÄngt till att börja tatuera.
â Det var kompisarna i motorcykelklubben som var pĂ„ mig. Jag har Ă„kt hoj sedan jag fick körkort. Ja, jag kör fortfarande. Harley-Davidson.
Tomas Àr uppvuxen i Stockholm.
â Jag bodde dĂ€r under mina 20 första Ă„r och sedan i Sörmland.
2007 ledde livsvÀgen till Motala.
â Jag skulle bara Ă„ka hit och fika men stannade kvar.
Det var Lillan Axén som bjöd pÄ fikat.
â Jag trĂ€ffade Lillan genom en kompis pĂ„ 80-talet och sĂ„ hittade jag henne pĂ„ nĂ€tet och kĂ€nde igen henne och tĂ€nkte att jag Ă„ker vĂ€l ner och sĂ€ger hej och sedan Ă„kte jag inte hĂ€rifrĂ„n igen.
Tidigare har Tomas rest en hel del:
â 1983 skulle jag Ă„ka till Indien med en kompis, men han bangade sĂ„ jag Ă„kte sjĂ€lv. Jag var borta i tvĂ„ mĂ„nader. Jag var 19 Ă„r dĂ„. PĂ„ den resan lĂ€rde jag mig en hel del om mig sjĂ€lv. Sedan har jag varit i Thailand flera gĂ„nger och i Nordafrika och jagat motivation och inspiration.
Skulle det bli en resa nu skulle det förmodligen bÀra av till Sydamerika.
â Vi har hittat en bra tatuerare frĂ„n Chile, Jorge, som Ă€r pĂ„ vĂ€g till oss. SĂ„ det skulle vara intressant att Ă„ka dit med honom som guide. PĂ„ egen hand skulle man nog inte vĂ„ga sig till en del av de miljöerna.
Jorge tatuerar gÀrna i chicanostil.
â En stil som Ă€r pĂ„ kommande bland ungdomar hĂ€r ocksĂ„. Det Ă€r bilar och gangstrar och tjejer som Ă€r clownmĂ„lade i ansiktet och dödskallar, sĂ„dant som hĂ€rstammar frĂ„n DĂa de los muertos, de dödas dag.
Tomas sjÀlv Àr mest inne pÄ:
â Realism i grĂ„skala. Det Ă€r fantastiskt vad man kan göra i dag. Allt som gĂ„r att fotografera gĂ„r ocksĂ„ att tatuera. SĂ„ var det inte förr. Jag letade efter tatueringsmaskin i Ă„tta, nio mĂ„nader. Till slut hittade jag en VĂ€sterĂ„s. Jag skulle Ă„ka och titta pĂ„ en raggarbil, den var inget att ha, men han hade en maskin. NĂ€r jag skulle lĂ€ra mig fick jag be charken lĂ€gga undan grissvĂ„lar till mig. De tyckte det var lite konstigt, men jag fick hĂ€mta dĂ€r varannan vecka. Det fanns bara ett fĂ„tal tatuerare i Stockholm dĂ„ i början av 90-talet och ingen hade nĂ„got intresse av att lĂ€ra upp nĂ„gon annan.
Sin första egna tatuering skaffade Tomas som 18-Äring.
â Det blev en kobra pĂ„ armen. Mamma skrattade nĂ€stan ihjĂ€l sig. Och det var rĂ€tt idiotiskt. För jag har fobi för ormar. Men den Ă€r övertatuerad för lĂ€nge sedan.
â Nej, jag tatuerar inte vad som helst. Att sitta och gnugga svarta tribaler Ă€r inte min grej. Och nĂ€r en kille kom in och ville ha en ros pĂ„ var hand och en pĂ„ halsen, som första tatuering, sĂ„ sade jag nej. Jag tycker att man ska tĂ€nka sig noga för. Jag Ă€r mĂ„n om vĂ„rt goda rykte. Varje tatuering jag gör ska vara som den sista i livet.
Det hÀr med den brutna nacken dÄ?
â Det var en trafikolycka. Jag blev avtrĂ€ngd av en timmerbil och körde mot en björk. Det var rĂ€tt typiskt. Det fanns ett enda trĂ€d just dĂ€r.
Fotografier av bilen visar att den var alldeles tillknycklad.
â Jag var vid medvetande. Jag trodde att jag hade blivit blind. Men det var huvudsvĂ„len som hĂ€ngde framför ansiktet. NĂ€r jag lyfte pĂ„ den kunde jag se. DĂ„ kĂ€nde jag nĂ„got slags extatisk glĂ€dje över det. DĂ„ killen frĂ„n brandkĂ„ren kom fram slĂ€ppe jag och det blev mörkt igen. NĂ€sta gĂ„ng jag tittade var han borta. Han hade svimmat. Mina ben var helt vikta Ă„t sidan, ratten intryckt mot bröstkorgen, lĂ€ppen kluven, nĂ€r jag andades in blev det varmt, nĂ€r jag andades ut blev det kallt. Det var sĂ„dant jag satt och kĂ€nde. Men jag kĂ€nde ingen smĂ€rta. Jag var chockad.
â Man blir ödmjuk. Det Ă€r en bra erfarenhet efterĂ„t Ă€ven om det Ă€r en jobbig situation. Man lĂ€r sig mycket om sig sjĂ€lv och livet, om hur man ska behandla sig sjĂ€lv och andra, det blir pĂ„ ett lite annat sĂ€tt Ă€n innan. Man lĂ€r sig ocksĂ„ att göra klart saker i livet, sĂ„ att de fĂ„r ett avslut.