Sedan snart två år tillbaka har Marie Hultberg varit vikarie inom äldreomsorgen. På somrarna har hon jobbat heltid och däremellan har hon återkommande funnits tillgänglig som inhoppande timvikarie. Men för några veckor sedan tog det stopp.
– Jag får inte längre några bokningar. När jag ringde chefen för bemanningen fick jag höra att de gjort en enkät och att jag saknade engagemang och hade en tråkig attityd, säger Marie Hultberg.
Hon känner dock inte igen sig i beskrivningen. Den respons hon fått på arbetsplatserna hon varit på har nästan uteslutande varit positiv.
– Det har varit väldigt mycket "åh, vad bra att det är du som kommer" och "dig är det inga problem med". Därför känns det här väldigt konstigt, säger Marie Hultberg.
Flera gånger har hon pratat med ansvarig chef, men känner inte att hon blir lyssnad på eller att kommunen har en samstämmig förklaring till att hon inte får förlängt.
– Chefen nämnde också att jag haft ringar och nagellack på mig, men det var en gång för sju månader år sedan och det har jag inte haft sedan dess, säger hon.
Utbildning som undersköterska har hon inte, men säger själv att hennes utbildning som behandlingsassistent gör att hon bara behöver göra några prov för att få en sådan examen.
– Jag vill utbilda mig, men jag vill också känna att jag kan få jobb då, säger hon och fortsätter:
– Motala kommun borde vara glad för sina vikarier i stället. Man borde vara rädd om dem. Men den här behandlingen känns frukansvärd och jag har tyvärr hört andra som säger samma sak. Man är rättslös som vikarie.
Anette Wristel är ansvarig för äldreomsorgens bemanning. Hon säger att de noga informerar nyanställda att de helst vill ha utbildad personal och att man som outbildad bara kan få ett visst antal dagar.
– Sedan uppmanar vi ju också outbildad personal att utbilda sig, säger hon.
Just nu menar hon att bemanningsläget och gott. De har tillgång till poolpersonal och utbildade undersköterskor och då minskar behovet av outbildade vikarier.
– Då blir det inte så mycket timmar för dem helt enkelt, säger hon.
Anette Wristel vill inte kommentera enskilda fall, men säger att de kontinuerligt utvärderar om personalen fungerat.
Om det skulle vara något får man då en chans att ändra sig eller slutar ni bara boka personen?
– Det är väldigt olika, säger hon.
Ni får kritik för hur ni hanterar vikarier. Vad är din bild av det?
– Jag tycker att vi försöker, men det finns alltid de som känner sig orättvist behandlade, säger Anette Wristel.