Det är Mäsing han lystrar till.
– Det har jag hetat sen jag föddes, säger han.
Han kallades det i skolan och till och med hans mamma kallade honom det. Alla kallar honom Mäsing. Även han själv.
– Ropar de upp Ronny i ett väntrum så fattar jag först inte att det är mig de menar.
Hur namnet kom till vet han inte riktigt. Han tror att det var en moster som kallade honom det redan som nyfödd, innan han fått sitt riktiga namn. Förr tänkte han inte på det. Nu är han lite nyfiken, skulle velat kunna fråga sin mamma.
– Men tyvärr har hon gått bort, säger han.
För 25–30 år sedan valde han att bli tatuerare.
– Jag har alltid varit intresserad av det och så stod jag i ett vägskäl i livet.
Han hade varit sjukskriven för ryggen i tre år och läkaren började prata om sjukpension.
– Jag var skräckslagen inför det, säger han.
Valet stod mellan teckningslärare och tatuerare.
– Men jag hade varit lite lat i skolan så jag hade inga grundskolebetyg.
Att läsa in grundskola, gymnasiet och sedan utbilda sig till lärare skulle bli en lång och dyr väg.
– Så det blev tatuerare och det var väl det jag ville egentligen, säger han.
På den tiden fanns inga möjligheter att gå som lärling utan det var bara att lära sig själv. Han började tatuera några vänner. Valde att bli tatuerare.
– Det har jag inte ångrat en minut även om det varit tufft.
När han startade var tatuering inte riktigt rumsrent. Det ansågs dumt och fult.
– Man kunde inte ens få hyra en lokal, säger han.
Många hade fördomar om dem som hade tatueringar.
– Folk kunde fråga om man suttit inne eller varit på sjön, säger han.
Att skaffa material var problematiskt. Han importerade från Tyskland, England och USA. All korrespondens fick ske med vanliga brev. Även betalningen innebar att en check fick skickas med post.
– Det kunde dröja 3–4 månader innan man fick de saker man beställt.
Och leverantörerna kunde inte kontrolleras så som man kan i dag. På marknaden fanns både seriösa och oseriösa. Ibland fick han inte varorna han beställt. På olika sätt försökte han studera annonser och läsa mellan raderna för att försöka gissa om det var ett seriöst företag.
– Det var ett detektivarbete. Det var kul, men ofta frustrerande.
På den tiden fanns inte så många tatuerare i Sverige och samarbetsklimatet var helt obefintligt.
– Alla var som musslor, ville hålla på sina kunder. Inte alls som det är nu.
När han startade sin verksamhet var det mest killar i 25-årsåldern som tatuerade sig.
I mitten av 90-talet började det märkas en uppgång i tatuerandet. Han och kollegor i branschen trodde att det var en tillfällig topp.
Sen kom program som Miami Ink på tv.
– Då exploderade marknaden fullständigt, säger han.
Nedre åldersgränsen är 18 år, men i och med tatueringsprogrammen började det krypa uppåt i åldrarna.
– Då började folk i 40-, 50- och 60-årsåldern komma in och ha idéer och förslag på tatueringar.
Nu är tatueringar vanliga i alla åldrar. Äldsta kunden var 83 år när hon tatuerade sig.
– Hon hade tjatat på sina barnbarn länge, till slut fick hon en, säger han.
En period var det vanligt att folk köpte ett presentkort på en tatuering och gav bort som 50-årspresent.
I dagsläget ser han att det blivit färre yngre som tatuerar sig. Han tror att det är en ekonomisk fråga. Många unga är arbetslösa och har helt enkelt inte råd.
Även motiven har ändrats. Förr pekade kunden oftast ut en bild på väggen och så tatuerades just den bilden. Allt fler kunder började komma in med egna idéer.
– Det blev mera tankar med tatueringen. Inte bara en snygg bild. Man fick ta sig an folk på ett annat sätt. Varje motiv blev unikt.
Det ställer högre krav på tatueraren att kunna jobba fram motiven tillsammans med kunden.
Han är övertygad om att det kommer att komma nya trender och nya idéer och då gäller det att lära sig för att hänga med.
– Jag vill aldrig se mig som fullärd, jag lär mig hela tiden. Det är det som driver mig framåt.
Några udda motiv har det blivit genom åren.
En gång tatuerade han en spindel på magen på en kvinna med spindelfobi. Till slut blev hon van vid den och mindre rädd för spindlar.
Det allra konstigaste hade sin upprinnelse i frågan om varför det bara fanns kvinnliga pinuppor på bild. Varför fanns inga män? Då började han skissa lite på det, men hade svårt att vara seriös så det blev en äldre herre som tappat musklerna och där skinnet börjat hänga lite och för att han inte skulle vara spritt språngande naken fick han ett par rutiga strumpor.
– Den bilden fick en kund se och han sa att det var det galnaste han sett och ville ha en sån.
Kunden fick beskedet att om han fortfarande ville ha den galna bilden tatuerad efter en månad så skulle han få den gratis. Och så blev det.
– Sen hör det till saken att han senare kompletterade med en grävling i koppel som gubben skulle hålla, men då var gränsen för galenskap redan passerad så jag tatuerade dit den också.
Privat lever han tillsammans med sambon och två vuxna barn som bor hemma. En situation han trivs med.
– Det är en av mina drömmar att ha familjen omkring mig, säger han.
Familjen är delaktig.
– Tatuering är en livsstil. Jag lever tatuering, säger han.
Han sitter ofta hemma på kvällarna och ritar upp motiv till kunder. Oftast går det att kombinera ritande och samtal med familjen eller andra uppgifter i hemmet. Och ibland kan disken, en runda med dammsugaren eller en fikapaus med sambon vara vad som behövs för att komma vidare när det låst sig i idéerna.
Familjen fungerar som bollplank som kan ge värdefulla synpunkter på hans bilder.
– Man är tatuerare dygnet runt. Åker man och fiskar och får upp en fisk så ser man färgkombinationen på den. Man är hela tiden öppen och ser tatuering i allting.
I dagarna har det i medierna talats om att tatueringsfärger kan vara cancerframkallande och att de ska undersökas.
– Tatueringsbranschen är så stor i dag och man måste ha certifierade färger. Det är viktigt med kontroll.
Forskning pågår om färger och gränsvärden
– Jag tycker att det är bra att de ställer hårda krav.
Att använda en billig färg och riskera en människas hälsa är helt vansinnigt, enligt honom.
Han vill hela tiden ligga före när det gäller kraven från myndigheterna, både när det gäller färger och hygien.
Många lägger av efter 30 år i branschen, men det har han inga planer på.
– Det här är det roligaste som finns.
Kroppen håller därför att han lydde en äldre tatuerare som kallade sig Tattoo Kidde. En dag, i början, kom han in i Mäsings studio och på ett rätt burdust sätt talade om att det inte går att sitta som en hösäck om kroppen ska hålla.
– Han var ju en ikon och jag lydde honom. Jag sitter ju i 6–8 timmar varje dag så jag har honom att tacka för att kroppen inte tagit stryk.
Han gillar att samla på saker, men har ingen plan med samlandet.
– Rätt som det är har jag bara för många, säger han.
Det finns en samling badankor, en samling Disneyfigurer och då främst Musse Pigg, en samling gamla tatueringsmaskiner och en annan samling med knivar.
– Det började när jag var sex år och jag hade tjatat om att få en kniv.
Senaste passionen är gamla verktyg. Han kan se charmen i en rostig tång och fundera över historien och människorna som använt den.
Samlandet finns där hela tiden och internet har öppnat upp hela världen. Och det ligger i släkten.
– Tyvärr har barnen ärvt det anlaget, säger han, och sambon som inte samlade tidigare har nu börjat samla.
Det kan bli lite problematiskt med utrymme framöver.
– Jag är som en hamster, säger han.
Han är en genomgående positiv person, Mäsing.
– Jag gläds åt allt. Jag blir nog glad av det mesta.