Mikael Andersson är född i Motala.
– BB låg där vårdcentralen Lyckorna ligger i dag.
Året var 1965.
– Jag blev förd till intensivvården. De trodde inte att det var så stor chans för mig. Men jag har ju klarat mig ganska bra trots allt, säger Mikael och ler, så där som Mikael gärna ler.
Vi sitter i Mikaels bil – "min lille bil" – och är på väg till en plats som han har sett ut vid Strömmen.
– Jag åkte förbi där en dag och då glänste det så fint i vattnet. Men i dag är det mulet.
Mikael gillar att fotografera.
– Det är tur att jag har bilen. Bilen är frihet för mig. Jag fick bilstödet beviljat av Försäkringskassan.
Mikael vinnlägger sig om att klara sig själv, trots sin cp-skada. Lägenheten på Torpavägen, som han hyr av Platen sedan tolv år, är välvårdad som få.
– Ja, jag är väl lagd åt det hållet. Jag städar och tvättar och stryker och diskar och så tycker jag om att laga mat. Husmanskost. Jag tycker om att se vad jag har i frysen och så hittar jag på något. I går lagade jag karrékotlett, med lite soya och sambal oelek, i ugnen. Det blev väldigt gott. Men jag får tänka på att inte krydda för mycket.
Mikael gick i skolan i Motala. I Charlottenborg, på Södra och Platen.
– Det var inga problem.
Sedan blev det folkhögskola i Jönköping, data, och Vadstena folkhögskola.
– Jag går fortfarande på Dagfolkhögskolan här i Motala. Jag läser allmänna ämnen, tre gånger i veckan, bara för att jag tycker att det är kul. Det är roligt att vara ute och träffa folk och få nya kompisar.
En hel del jobb har det också blivit under årens lopp.
– På Motala kommun, hos Kronofogden, hos Polisen, jag har hjälpt till med att skriva lite och ett tag var jag också i garaget och tvättade bilar, på Carlsund och på Ekenäs lärcenter. Jag skulle ha fortsatt men så fick jag min tarmsjukdom och kunde inte vara kvar, så jag blev förtidspenionerad. Men jag försöker hålla i gång. Jag är med i hyresgästföreningen och varje fredag, då jag har varit och handlat på Maxi, går jag ut och äter. Jag brukade åka till Folkets park och äta då jag hade jobbat klart för veckan. Där slog jag mig i slang med några och så har det fortsatt. Nu brukar vi äta på 71:an.
Vi är framme vid dagens plats för fotografering.
– Ser du så vackert röda de där nyponen är... Jag försöker vara ute så mycket det går. Sitter man inne blir man ensam och trött och hängig och bara gäspar.
På den tiden då Mikael föddes var det inte vanligt att barn med funktionshinder fick bo hemma.
– Jag var på Ekhaga i Linköping under veckorna i många år och fick bara komma hem till helgen. Det var hemskt. Det var en mardröm. Det var mentalt, fysiskt och psykiskt sjuka där, en del var okontaktbara. Jag grät många kvällar och nätter. Men det är så det var på den tiden. Man visste inte bättre och då kan ingen klandras.
Och från Ekhaga till den Obotlige Optimisten.
– Ja, att vara optimist är viktigt. Det är ju det som håller mig vid liv. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inget syre vid förlossningen, navelsträngen låg fel. Man får bara gilla läget, jag har ju inget annat att jämföra med heller. Och så tokigt är det inte.