Motala Verkstads hemliga tunnlar

Vid Motala ström, strax efter kraftverket, börjar resan in i ett bortglömt kapitel av den lokala industrins historia. Ingången ser inte mycket ut för världen: bara ännu ett utlopp i Östergötlands sjöstad. Det enda som sticker ut är ett galler som ser lite för modernt ut. Fältingenjören Christer Karlsson från kommunens vattenenhet har varit här förr, men minns inte avspärrningen.

– Tur att jag är smal! Det ska nog gå att krypa under gallret, menar han.

Det går, Christer klämmer sig igenom liggandes på mage. Bakom gallret sträcker sig en lång, rektangulär tunnel in under Motala Verkstad. Stövlarna skyddar bra än så länge, vattnet är bara ungefär tio centimeter högt här.

– Kulverten vi går i nu har varit i bruk på olika sätt sedan torrdockan byggdes. Bland annat så forsar fortfarande vattnet från dockan när den töms. Det stora, rostiga röret som försedde Motala Verkstad med vatten används dock inte längre. De verksamheter som är kvar får vatten via gummislangar, berättar Christer.

Efter ett 20-tal meter går det att gå raklång, taket är ett vackert valv.

– Det här imponerar mig verkligen. Valvet är byggt i kalksten runt år 1815 och ser fantastiskt ut än idag, det är ett rejält hantverk.

Tidsepoker möts

Med ojämna mellanrum dyker det upp små gångar och håligheter i väggarna. Det är poänglöst att försöka lysa in i dem med ficklampa. Något slut syns inte, mer än svaga indikationer på svängar och nivåskillnader.

– Antagligen så är det här avrinningsbrunnar från olika delar av Motala Verkstad, säger Christer.

Tunneln med det vackra valvet tar slut och ett lite för perfekt runt rör tar vid. Till skillnad från tidigare partier så är röret gjutet. Över oss finns det bara gräs, den öppna ytan mellan strömmen och lokverkstan.

– Jag gissar på att det gamla partiet revs tillsammans med Motala Verkstad på 70-talet.

Röret gör det enklare att gå och de släta ytorna innebär färre spindelnät. Längs sidorna visar slitage hur högt vattnet kan vara. Dag- och dräneringsvatten från hela norra kommunen åker här igenom.

– Här framme blir det svårare igen.

Christer pekar på slutet av röret, en solid tegelvägg där det gamla valvet tar vid men mycket lägre än tidigare.

– Det blir till att huka sig rejält, fortsätter han.

Klaustrofobiskt

Här är det fuktigt och trångt, för den med klaustrofobi vore det en mardröm. Spindelnäten är tillbaka och går ner till vattenytan, de hänger mellan vad som ser ut att vara rostfärgade stalaktiter. De längsta är troligtvis bara rester av tyg som fastnat mellan sprickorna i taket och stelnat genom åren. Själva spindlarna är oväntat stora, som en handflata.

– Det finns gott om smådjur här nere, flugor och så. Jag har funderat på om det finns kräftor också, men har inte hittat någon, säger Christer.

Då och då stannar han för att sparka undan trä och annat som fastnat.

– Vi vill inte att det ska dämmas upp någonstans.

Efter nästan tio minuter av hukande öppnar sig ett stort, avlångt rum med gott om utrymme ovanför huvudet. I taket sitter en slags lucka, i väggarna finns det hål.

– Det är svårt att säga hur gammal den här mekaniken är. Gissningsvis användes den redan i slutet av 1800-talet. När luckan fälldes ner så fyllde vattnet upp rummet. Vattnet trycktes sedan genom hålen i väggen och forsade till turbiner som drev verkstadens maskiner, berättar Christer.

Enligt Motala Verkstads egna ritningar, om inte annat. En turbinkammare finns utmärkt rakt under valsverket.

– Men jag har aldrig varit där. Också den kulverten rinner ut i Motala ström, men där kommer man inte in längre. Jag har letat efter brunnslock längs ovansidan men utan resultat. Det hade varit oerhört häftigt att få se det gamla maskineriet.

En mytomspunnen verkstad

På motsatt sida om kulverten, åt väster, blir frågorna än fler. Vissa påstår att det en gång funnits en mekanisk verkstad under marknivå. När sjömaskinsverkstaden brann år 1951 menar myten att det underjordiska partiet helt enkelt fylldes igen.

– Det finns inte många kvar som var med och kan berätta, det är synd. Istället så överlever historier och rykten, säger Christer.

Inte ens hans vän Rolf Ottosson, expert på Motala Verkstad, kan ge något definitivt svar.

– Jag tror inte att det har funnits någon underjordisk verkstad, bärigheten blir för dålig om man bara fyller igen på det sättet. Samtidigt så har jag tittat in genom gjutväggar som rasat ner och det finns absolut ett tomrum. När det borrades efter föroreningar i plåtverkstan så upptäcktes också håligheter under golvet. Jag stack ner fingret och kände ett luftdrag, berättar Rolf Ottosson över telefon.

Vid en besiktning för fyra år sedan så hade utföraren några anmärkningar. En av dem gällde det stora rummet med luckan i taket.

– Vi rensade bort två lastbilslass med bråte och göt på taket, alltså ytan utanför båtbyggarnas lokaler. En spång byggdes också, förklarar Christer och pekar mot en stålgaller två meter ovanför honom.

Vägen ut för den som inte vill kravla vidare genom ett minimalt, vattenfyllt valv. Christer klättrar upp med hjälp av utstickande rör och sprickor.

– På andra sidan av kanalen finns en relativt nyupptäckt ingång, en gammal nedstigningsbrunn. Den fanns inte markerad på någon av våra ritningar.

Andra vägen in

Luckan är låst och skyms av högt gräs, Christer behöver inte krypa under något galler här utan klarar sig gott och väl med nyckelknippan. Han hoppar ner genom hålet i marken och landar på ett stort rör placerat där tre tunnlar möts.

– Innan 60-talet så rann Bergsättersbäcken öppet in i kulverten, nu är flödet uppdelat. Det stora, runda röret går hela vägen bort till Dynamovägen. Vattnet från torrdockan kommer genom den mindre kulverten.

Vattnet som möts under luckan fortsätter även det till Motala ström. En sluttande valv leder vattnet ner och under Göta kanal. Marken är gyttjig, Christer trampar ner en slang för att hindra stövlarna från att sjunka ner för långt.

– Den här tunneln leder fram till rummet där vattenflödet kunde dämmas upp, men jag har aldrig gått så långt.

Strax efter kanalen droppar det från ett brunnshål i valvet.

– Det där ser inte så bra ut, vi får nog åtgärda det. Med tiden kan stenvalvet bli försvagat av att vattnet fräter. Lämpligast vore ett plaströr.

Det är en mäktig tanke, att stora kanalbåtar kan passera rakt ovanför dessa gamla tunnlar.

– Jag har inte sett något läckage från kanalen, bygget håller fortfarande emot utan problem. Men fy sjutton om det, gud förbjude, skulle brista. Vilket mardrömscenario, menar Christer.