Jag möter upp med Agneta Uggla Kangasniemi, Anette Carlsson och Ulla-Britt Norén Nilsson som varit involverade i föreningen under en lång period. Dom har många glada minnen från åren som gått sedan starten 1979 tills att föreningen lades ner i slutet av juni i år.
– Anledningen att vi lägger ner är att vi inte orkar längre. Vår yngsta medlem är 70 år och vår äldsta 94 år. Men åtta av våra nuvarande medlemmar kommer att gå över till herrarnas klubb.
Hur känns det att behöva lägga ner?
– Vemodigt. Men vi har haft det bra under åren.
När föreningen startade 1979 fick inte kvinnor vara medlemmar på samma villkor som männen i Lions.
– Det var först 1992 som vi fick möjligheten att starta Lions Club Blåklinten, en jämbördig Lionsklubb för kvinnor. Som mest har vi varit runt 30 medlemmar som träffats och umgåtts ungefär en gång i månaden. Vi har varit på studiebesök, haft föreläsningar och haft det väldigt trevligt. Men syftet med klubben har varit att anordna olika aktiviteter för att få in pengar till olika välgörenhetsprojekt, berättar Agneta.
– Sen 80-talet har vi årligen arrangerat modevisningar i Motala i samarbete med olika klädbutiker. Under åren har vi samlat in cirka tre miljoner kronor på visningarna. De senaste åren har pengarna gått till Barndiabetesfonden. Det är värt att tillägga att alla våra insamlade pengar har oavkortat gått till välgörenhetsprojekten som föreningen stöttat. Det är vi väldigt noga med, berättar Agneta.
– Men vi har anordnat allt från julmarknader till Motalas lucia. Under de senaste åtta-nio åren har vi anordnat ett café i Folkets Hus för funktionärer under Vätternrundan, berättar Ulla-Britt.
Under det dygnet har alla i klubben varit involverade samtidigt. Det kräver ett riktigt lagarbete, berättar Agneta.
Hon inflikar att deras signum under Vätternrundan är deras "upphottade" pulvermos med korv.
– Vi lägger till smör, grädde och kryddor för att göra moset godare, förklarar Agneta.
Hur ser ni på framtiden, kan föreningen återuppstå?
De skakar alla på huvudet innan Ulla-Britt svarar:
– Det finns ingen som har tid längre, det finns för mycket annat som tar fokus.
– Men vi åtta som går över blir ett lyft för herrarnas klubb, säger Agneta och skrattar.
Vad tar ni mer er från er tid i föreningen?
– Att vi fått träffa mycket människor och alla studiebesök, säger Annelie.
Ulla-Britt nickar instämmandes.
– Alla minnen. Det känns bra att ha gjort skillnad, berättar Agneta ödmjukt.