Jag kliver av tÄget pÄ Malmö central och tittar efter Niklas Orrenius.
En bit bort pÄ perrongen ser jag honom, stÄendes högt pÄ en bÀnk vinkar han Ät mig, samtidigt som han tittar ner och talar med en förbipasserande resenÀr.
Efter ett tufft 2015 Àr Motalasonen tillbaka i blickfÄnget, i centrum för debatten, mer hyllad Àn nÄgonsin. 23 november kan han vinna Stora journalistpriset och 28 november Augustpriset.
â VĂ€lkommen! sĂ€ger Niklas och strĂ€cker fram högerhanden.
Vi har trÀffats mÄnga gÄnger tidigare, frÀmst pÄ 90-talet dÄ vi jobbade pÄ samma redaktion, och visst Àr han sig lik.
Taggad som en idrottare i hela sin utstrÄlning, med en hjÀrna pÄ högvarv och en pÄtaglig nyfikenhet för allt runt omkring sig.
Vi kliver in i en taxi och nÀr chauffören börjar med att be om ursÀkt, "jag bor inte i Malmö sÄ jag hittar inte sÄ bra", sÄ sÀger Niklas direkt:
â Var bor du dĂ„?
Och sÄ Àr samtalet med chauffören igÄng.
Vi kliver av vid Ribersborgs kallbadhus, som Niklas valt som intervjuplats.
â Jag Ă€lskar att bada kallt. Det har ju samma effekt pĂ„ kroppen som trĂ€ning. Man kĂ€nner sig sĂ„ himla pigg efterĂ„t!
För ett Är sedan stod Niklas mitt i en hatstorm.
Familjen, jobbet, privatlivet, allt sattes i gungning.
â Det var vĂ€ldigt jobbigt eftersom min familj drogs in i det. Tidigare hade jag fĂ„tt en del hat och hot, men aldrig familjen. Pseudonymen Julia Caesar, en opinionsbildare i den högerextrema nĂ€tsfĂ€ren, skrev att jag hade krĂ€nkt henne i hennes hem, hon beskrev det som att jag hade jagat henne. DĂ„ började hennes fans göra detsamma med mig.
â De la ut min adress. En kĂ€nd högerextremist som Ă€r fĂ€lld för brott kom hem och fotade i min trappuppgĂ„ng och la ut bilderna pĂ„ sin twitter med ord som âjag kommer tillbaka dag eller nattâ.
â Jag Ă€r lite kluven till hot. Visst, jag blev vĂ€ldigt tagen av det, just att det drabbade familjen, mina barns mobilnummer lĂ„g ute pĂ„ nazistiska kommentarsfĂ€lt. Det vill man ju inte, att ens barn ska fĂ„ en hotfull nazist i örat. Vi fick vĂ€ktare, larm och skyddad identitet.
à andra sidan var det övergÄende. Nu Àr det inte alls sÄ. Det Àr som svÀrmar. NÀr svÀrmarna Àr över dig sÄ Àr det fruktansvÀrt jobbigt. Jag Àr fortfarande skakad över hur det blev dÄ för ett Är sedan.
â Men jag vill betona, Sverige Ă€r ett av vĂ€rldens tryggaste lĂ€nder. Det Ă€r generellt inte farligt för oss journalister hĂ€r. Det Ă€r farligt för journalister i Turkiet och Ryssland, mer auktoritĂ€ra stater, men om man inte kan berĂ€tta om kontroversiella grejer i Sverige, var i helsicke skulle man dĂ„ kunna göra det?
â Jag checkade ut ett tag efter det dĂ€r. Tog tjĂ€nstledigt. Jag mĂ€rker att det har förĂ€ndrat mig pĂ„ sĂ„ sĂ€tt att jag tycker det Ă€r jobbigare med stora publiceringar numer. Jag nojar mer kring dem.
Vi sĂ€tter oss i bastun. Det vi ser Ă€r Ăresund, det vi talar om Ă€r Ăstergötland.
Niklas vÀxte upp i Motala med mamma Ylva, pappa Hans, storasyster Lisa och lillebror Johan. Mamma och pappa bor fortfarande kvar, bÄda jobbar idag som jurister pÄ byrÄn Orrenius & Cederberg.
Att prata uppvÀxt och Motala fÄr Niklas att lysa, historierna forsar ur honom.
â Det var ett bra stĂ€lle att vĂ€xa upp i. Fram tills jag fyllde 11 sĂ„ bodde vi pĂ„ VĂ€ster i ett kedjehus. En vĂ€ldigt trygg uppvĂ€xt med massor barn i kvarteret, landhockey pĂ„ vĂ€ndplanen, fotboll, och nĂ€ra att Ă„ka ner och bada. Och mycket bandy var det. 80-talet var ju IFK Motalas guldĂ„lder och det engagerade hela stan Ă€ven om man inte var sĂ„ sportintresserad. NĂ„ÂŽt Ă„r kom det 8 550 personer nĂ€r IFK spelade mot Boltic. Det var sĂ„nt enormt sug. Nu inser jag att bandy Ă€r en liten sport, men dĂ„ var IFK-spelarna som gudar för oss barn. Franka Nordlund och de andra var mina Zlatan.
â Jag spelade mycket tennis, pappa var ordförande i tennisklubben, sĂ„ det var mycket som kretsade kring sport. Efter VĂ€ster flyttade vi in till stan, bredvid tingshuset.
â Jag har alltid tyckt att Motala har en vĂ€ldigt vĂ€nlig stĂ€mning. Det stĂ€mmer inte överens med den bild mĂ„nga har av hur det Ă€r i mellansvenska industristĂ€der, att det Ă€r hĂ„rt. Men jag har inte upplevt det sĂ„ i Motala. Klart jag minns slagsmĂ„l pĂ„ högstadiet och sĂ„nt, men den dominerande kĂ€nslan Ă€r att det Ă€r en stad dĂ€r folk tar hand om varandra.
â Förresten, jag ska visa en bild. Jag hittade den nĂ€r jag var hemma senast och fotade av den.
Niklas plockar fram telefonen och letar fram bilden.
â Det hĂ€r Ă€r en typisk bild frĂ„n min barndom. Jag Ă€r 10â11 Ă„r och har fastnat mitt i avklĂ€dningen efter en trĂ€ning, djupt insjunken i nĂ„gon karta av nĂ„got slag. SĂ„ var det ofta, att jag fastnade i nĂ„got i timtal. Som i en egen bubbla. Jag lĂ€ste vĂ€ldigt mycket.
Hur var din tonÄrstid?
â Jag gick högstadiet pĂ„ Zederslundsskolan. Just dĂ€r tyckte jag att det var en hĂ„rd stĂ€mning. Som det ofta Ă€r under högstadiet. Det var min sĂ€msta tid under uppvĂ€xten. Det var nog mĂ„nga som inte mĂ„dde bra dĂ€r dĂ„.
â Att vara kille dĂ€r handlade mycket om vĂ„ld. Man fick muskeldödare, hĂ„rda slag pĂ„ armen, nĂ€r man gick förbi andra, eller sĂ„ pepsades man pĂ„ hjĂ€ssan med ett pingisracket. Det var en del av vardagen, nĂ„got som pĂ„gick varje vecka, vilket jag tror inte mĂ„nga förĂ€ldrar var medvetna om. Det var hĂ€rligt att börja pĂ„ gymnasiet.
â Vad sĂ€ger du, ska vi hoppa i?
Vi kliver ur bastun och ner i det niogradiga vattnet. Vi doppar oss, jag i tvÄ sekunder, Niklas i fem och det kÀnns hur blodet forsar genom kroppen.
â Visst Ă€r det underbart! utbrister Niklas.
Mm, svarar jag och skyndar in i bastun igen.
En lÀsande sportkille alltsÄ?
â Ja och nĂ€r jag kom över till USA som 16-Ă„ring, till en liten hĂ„la i Ohio, sĂ„ blev det nĂ€stan bara sport. HĂ€r i Sverige var jag medelmĂ„ttig i fotboll, men dĂ€r blev jag stjĂ€rna. Hamnade i skollagets anfall, med runt 150 Ă„skĂ„dare pĂ„ matcherna, och referat i tidningarna dĂ€r det stod âNick Orrenius scoredâ. Det tyckte jag var stort. SĂ„ spelade jag mycket tennis, Ă€ven det i skollaget. SĂ„ det var precis som ens romantiska bild om hur det skulle vara ett sĂ„nt utbytesĂ„r, med skollag och sĂ„nt.
â NĂ€r jag kom hem behöll jag collegestilen, och nĂ€r jag hamnade i ett bohemiskt kompisgĂ€ng med mer kavaj och cigg sĂ„ försökte jag kombinera det, med collegetröja under kavajen och en bok i fickan. Jag försökte vara bĂ„de och och lyckades rĂ€tt bra med det.
â Motala var tillĂ„tande. Det fanns olika sĂ€tt att vara pĂ„. Inte i högstadiet, men i gymnasiet. Vi var litterĂ€rt intresserade i gymnasiet, jag och nĂ„gra kompisar som jag fortfarande har kontakt med, och diskuterade ofta böcker och annat.
â Min identitet var mycket att jag var bra i skolan. Jag vann nutidsorienteringen i Ă„ttan och fick Ăstergötlands plats pĂ„ nobelutdelningen. Det var stort att fĂ„ komma till Stockholm för att jag kunde mycket. Det som var annars hög status pĂ„ Zederslundsskolan var att vara jĂ€kligt bra pĂ„ bandy och kunna ta riktigt stora snusar. Det satt snusar överallt, tak, vĂ€ggar och golv. En konstig sorts grabbighet. SĂ„ det var skönt att vinna den dĂ€r nutidsorienteringen. Det kombinerade intellektuellt arbete med min vilja att vinna.
Vi tar ett dopp till, och lite bastu pÄ det, innan vi klÀr om och tar oss vidare för lunch.
â Jag var ute med ett östgötagĂ€ng igĂ„r och följde MFF:s guldmatch.âEtt gĂ€ng gymnasiekompisar frĂ„n Motala som rĂ„kar bo hĂ€r nere. Vi var pĂ„ en nyöppnad fransk restaurang och Ă„t oerhört tung mat. SĂ„ idag tĂ€nkte jag vi skulle Ă€ta lĂ€ttare.
Vi Äker till hamnen, restaurang Saltimporten Canteenen, dÀr det serveras en lÀtt lax. FrÀscht som tusan.
Du sa att du hade lÀtt att fokusera som barn, har du det fortfarande?
â Ja, jag kan gĂ„ in i en jobb-bubbla och se framför mig hur det ska göras. Det Ă€r jag bra pĂ„. Men det Ă€r ju bara en del av livet. Det svĂ„ra Ă€r att fĂ„ struktur pĂ„ allt, pĂ„ hela livet. Förr var jag lite mer bohemisk, tĂ€nkte att livet löser sig om man bara vill vĂ€l. Nu, med det hĂ€r jobbet och trebarnsfamilj, sĂ„ har jag insett vĂ€rdet av struktur. Jag har just skaffat en sĂ„n hĂ€r.
Niklas plockar upp en papperskalender.
â Förut tyckte jag att jag kunde hĂ„lla alla viktiga grejer i huvudet, men nu Ă€r det sĂ„ mĂ„nga sĂ„ det kan jag inte lĂ€ngre. Jag kan skĂ€mmas nĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ hur jag sĂ„g pĂ„ planering förut, att det bara var trĂ„kigt, bara nĂ„got för trĂ„kmĂ„nsar. Men det Ă€r ju tvĂ€rtom, bra planering frigör tid för fantasin.
â Just nu snurrar det otroligt fort, det kĂ€nns som jag har tvĂ„ jobb. Jag jobbar heltid pĂ„ DN plus att jag jobbar mycket med boken ("Skotten i Köpenhamn"), det Ă€r en hel del med lanseringen kring den.
Telefonen ringer. Det Àr Niklas förlÀggare Daniel Sandström. Boken ska lanseras utomlands och de tvÄ diskuterar vem som kan hjÀlpa dem med det i Danmark.
â Allt kommer nu, mellan 40 och 50 Ă„r nĂ€r jag har smĂ„ barn, det hade ju varit bra om nĂ„got kommit nĂ€r jag var 25 och bara sĂ„g pĂ„ Simpsons jĂ€mt. Utmaningen nu Ă€r att bli bĂ€ttre pĂ„ att sĂ€ga nej sĂ„ inte yrket svĂ€mmar över i privatlivet. Jag har tidigare jobbat mycket med öppenhet, men jag har insett att jag mĂ„r bĂ€ttre om jag separerar arbete och privatliv. En del trivs med nĂ€r de gĂ„r samman, men jag gör inte det.
â Vill du ha kaffe?
Niklas avbryter tvÀrt, far upp och hÀmtar tvÄ koppar kaffe.
Du vÀxte upp med förÀldrar som satsade hÄrt och framgÄngsrikt pÄ sina karriÀrer. Nu gör du detsamma sjÀlv. Vad Àr dina tips, hur fÄr man det att fungera?
â Jag skulle ljuga om jag sa att jag trĂ€ffar mina barn sĂ„ mycket som jag önskar. Jag brottas med det. Jag Ă€r borta lite för mycket. Som mĂ„nga andra jobbar jag med balansen.
â MĂ„nga sĂ€ger âjag satsar pĂ„ kvalitet i stĂ€llet för kvantitet med barnenâ nĂ€r de ska förklara sitt livspussel. Jag tror inte pĂ„ det. Barn Ă€r olika och har olika behov. Jag var mycket ensam som barn och trivdes med det. Andra trivs inte med det. Jag lĂ€ste vĂ€ldigt mycket. Jag och min syster var alltid de som hĂ€mtades sist pĂ„ dagis, vi var de enda som sĂ„g halv sex-barnprogrammen pĂ„ tv dĂ€r. Men det var inte sĂ„ att jag kĂ€nde ett avstĂ„nd till mamma och pappa, för de var vĂ€ldigt bra nĂ€r de kom hem och vi gjorde mycket pĂ„ helgerna.
â Vi var ett samhĂ€llsintresserat, diskuterande hem, dĂ€r bĂ„de mamma och pappa hade samhĂ€llstillvĂ€nda yrken. Pappa som advokat hade ofta försvararperspektivet, han sĂ„g nĂ„got gott i mĂ€nniskor, och mamma mer polisperspektivet. Det blev en del intensiva diskussioner vilket förstĂ„s var intressant för oss barn. Jag minns bland annat nĂ€r pappa representerade en del flyktingfamiljer. Det skapade diskussioner, om de skulle fĂ„ stanna eller inte. Deras öden kom in i vĂ„rt hem.
Vi lÀmnar restaurangen och pÄ vÀgen ut stannar Niklas till vid filmaren Fredrik Gertten, mannen bakom fotbollsfilmerna BlÄdÄrar. De pratar en bra stund, mest om Malmö FF:s guldfirande kvÀllen innan, innan vi börjar gÄ mot centralen.
Det kÀnns som du har rotat dig hÀr?
â Ja, verkligen. NĂ€sta Ă„r Ă€r det 20 Ă„r sedan jag flyttade hit. Vi trivs jĂ€ttebra. Men bĂ„de jag och Emma har vĂ„ra förĂ€ldrar kvar i Motala och ju Ă€ldre de blir desto större behov kĂ€nner vi av ett eget boende dĂ€r i nĂ€rheten. Det Ă€r det enda jag lĂ€ngtar efter, ett litet torp i Ăstergötland. Det hade varit fint.
Vi avslutar med att ta nÄgra bilder utanför centralen.
Niklas sÀger nÄgra fina ord om sitt kÀra Malmö och dÄ slÄr det mig.
Det Ă€r inte bara familjen, uppvĂ€xten i Motala, livet i Malmö och arbetet som journalist han Ă€lskar â Niklas Orrenius ser ljust pĂ„ hela livet, med en pojkaktig, outtröttlig nyfikenhet och vilja att berĂ€tta.
DĂ€ri ligger hans storhet.